Tomelilla tvingades betala fem miljoner kronor i skadestånd till Menigo. Ystads kommun riskerar skadestånd på 30 miljoner kronor i en tvist med IDAG, och har förlikts om skadestånd på tre miljoner kronor i en annan tvist med Attendo. Det senare bolaget har även stämt Örebro kommun på 17 miljoner kronor och Malmö stad krävs på cirka fem miljoner kronor i ett pågående mål. Frösunda Omsorg överväger, enligt uppgifter i media, att stämma Linköpings och Sundbybergs kommuner rörande felaktiga uppsägningar av avtal om LSS- och äldreboenden.
Detta är bara några få exempel. Det finns fler rättsfall och många hot om stämningar från leverantörer för felaktigt uppsagda avtal om äldreomsorg, LSS-boenden, kollektivtrafik, sophämtning, IT-drift och andra långvariga avtal om tjänster åt offentlig sektor.
Leverantörernas krav är inte grundlösa, tvärtom. Sannolikheten är stor att kommunerna blir fullt ut skadeståndsskyldiga, vilket innebär miljonförluster för skattebetalare och påfrestningar för de kommuninvånare som vill ha god samhällsservice.
Flera av tvisterna som rör vård- och omsorg handlar om att kommuner agerat som inspektörer istället för som lojala avtalsparter. Kommuner missuppfattar ofta sina skyldigheter i långvariga avtal. De ser på avtalet som en paj; ju mindre bit leverantören får, desto större bit får beställaren. Detta synsätt är felaktigt. Långvariga avtal förutsätter lojal samverkan mellan parterna. Parterna ska till exempel ge varandra upplysningar och klargöra sin uppfattning i olika avseenden, vilket Högsta domstolen tydligt uttalat i NJA 2017 s. 293 (Kravmjölken). Domstolens uttalande grundar sig på ekonomisk och juridisk forskning som visar att parter i avtal kan skapa ömsesidigt mervärde genom samarbete. Det är kontraproduktivt att betrakta avtalet som ett nollsummespel.
Många kommuner tycks tro att det lönar sig att vara misstänksam, ogin och bestraffande, istället för att lojalt samverka under avtalstiden. Detta visar sig ibland på så sätt att kommunerna ser avtalsuppföljningar som myndighetsinspektioner och hotar med viten, förtida uppsägning och svartlistning att delta i framtida upphandlingar.
Låt mig ge några exempel:
I ett avtal om drift av demensboende framgår inte hur de boendes rätt till kontaktmannatimme ska dokumenteras. Kommunen kräver skärpning utan att förklara för leverantören vad som brister eller hur kommunen vill att dokumentationen ska utformas. Kommunen samlar istället ihop en hemlig lista över upplevda brister för att senare kunna använda dem som skäl att säga upp avtalet i förtid.
En annan kommun påstår att leverantörens personal inte känner till vissa rutiner i verksamheten och kräver vite av leverantören. Kommunen preciserar inte vilka rutiner det gäller eller vilken personal det rör sig om. Det är alltså omöjligt för leverantören att bedöma kommunens påståenden och rätta till eventuella brister.
Exemplen visar att kommunerna inte samverkar med leverantörerna för att rätta de brister kommunerna tycker sig se, trots skyldigheten att samverka lojalt. Jag har sett fall där kommuner i strid med kontraktsvillkor och allmän avtalsrätt klagar utan att precisera vad som är fel och inte ger leverantören möjlighet att vidta rättelse. Jag har också sett flera fall där kommuner inte samverkar utan istället säger upp avtalet i förtid utan juridisk rätt. Då sker det katastrofala: leverantören har rätt till skadestånd för utebliven vinst på grund av kommunens obefogade hävning.
Förklaringen till att kommunerna missförstår sina skyldigheter ligger antagligen i att kommuner är vana vid att bestämma, kontrollera efterlevnaden av regler eller ensidigt utforma villkor i offentliga upphandlingar. Många kommuner uppträder i avtalsförhållanden på samma sätt som vid upphandlingen och fortsätter att peka med hela handen, inspektera och utfärda ålägganden trots att upphandlingen övergått i ett avtal där andra regler gäller.
För att undvika onödiga mångmiljonbelopp i skadestånd, måste kommuner och upphandlande myndigheter inse att parter i långvariga avtal är skyldiga att agera lojalt genom dialog och samverkan.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
