Ett framgångsrikt och likvärdigt skolväsende är en förutsättning för att klara sig i en allt mer konkurrensutsatt globaliserad värld. Menar vi allvar med att aspirera som en ledande kunskapsnation måste vi ta tag i grundproblematiken. Landets 290 kommuner har alltför skilda förutsättningar för att kunna erbjuda en nationellt likvärdig kunskapsskola. Kommunaliseringen har försämrat skolan och det är hög tid att införa ett modernt statligt huvudmannaskap.
Det finns de som hävdar att kommunaliseringen inte har försämrat den svenska skolan och läraryrkets attraktivitet. Att kunskapsresultaten försämrades redan innan 1990-talets decentraliseringsreformer hör till de mest förekommande argumenten. Men enligt OECD är det troligt att reformerna har påskyndat nedgången i kunskapsresultaten.
Visst är det sant att orsakerna till att den svenska skolans tapp är många. Samtidigt är en positiv utveckling och förbättring av den svenska skolan en ambition som delas av gemene man. Då bör rimligtvis frågeställningen vara huruvida kommunaliseringen stärkte den svenska skolan. Sedan bör man fråga sig om kraften att vända utvecklingen finns i alla de 290 kommunerna. Det enda rimliga svaret på frågorna är ett tydligt nej.
Internationella undersökningar påvisar hur kunskapsresultat sjunker, läraryrkets status urholkas och likvärdigheten har minskat. Det är inte hållbart att blunda för verkligheten längre. Det finns tydliga undantag, men alltför många kommuner har under decennier bevisat hur de saknar den kompetens som krävs för att vara bra arbetsgivare åt akademiker. Löneutvecklingen har varit så undermålig att det, enligt en lönerapport från SACO, är mer lönsamt att ta klivet ut i arbetslivet direkt efter gymnasiet än att utbilda sig till lärare.
Vikten av att läraryrket är ett attraktivt val för de bästa studenterna kan inte betonas nog. Lärarna är den enskilt viktigaste faktorn för elevernas kunskapsresultat och för att attrahera studenter till lärarutbildningen krävs det konkurrenskraftiga löner och attraktiva arbetsvillkor. De nationellt sanktionerade karriär-tjänsterna för lärare måste följas upp av en nationell lönesatsning från en modern statlig huvudman.
Det måste bli enklare att utkräva ansvar för skolmisslyckanden. Under den senaste tiden har vi kunnat läsa nyheter om elever vars hemkunskapsundervisning inte involverar praktiska moment och om hur obehöriga vikarier som satts in i för att vikariera för andra obehöriga vikarier. I kommunernas händer utnyttjas alltför ofta skolan som en budgetregulator. Så som styrningen av skolan fungerar i dag är det, vilket påtalats i flera studier, alldeles för lätt för kommunerna att skylla på staten och vice versa. Lärarnas undervisningsuppdrag måste gå direkt från staten till professionen.
Varje elev ska få en likvärdig möjlighet att utvecklas till sin fulla potential och därför måste vi ha ett skolsystem som kan tillgodose variationen i elevernas förutsättningar. Att upprätthålla en likvärdig och kompensatorisk skola för alla elever är en alltför betydelsefull uppgift för att begränsas av kommunernas skiftande förutsättningar. Enligt Skolverket har likvärdigheten försämrats drastiskt i svensk skola under 2000-talet och skillnaden i betygsresultat mellan olika skolor har fördubblats sedan slutet av 1990-talet.
En likvärdig och kompensatorisk skola är inte en fråga om höger- eller vänsterpolitik, det är en fråga om demokrati och om elevens framtidsutsikter. Lärare, rektorer och det svenska folket föredrar ett statligt huvudmannaskap. Snabba och ytliga reformer för att återskapa den framgångsrika svenska skolan räcker inte till. Grundproblematiken är vem som har ansvaret för skolan. Det är dags att ta ansvar och införa ett modernt statligt huvudmannaskap.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
