REPLIK. Christina Ramberg tar synbart okritiskt ställning för de privata vård- och omsorgsbolagen, bortser från vissa relevanta delar av bakgrunden till tvisterna samt utelämnar information som borde ha nämnts. Hennes artikel har ett snävt avtalsrättsligt synsätt och negligerar att ett antal leverantörer missköter sina uppdrag. Ramberg väljer att helt bortse från frågan om samhället ska acceptera brister inom vård- och omsorg – när dessa brister kan avse liv och hälsa – och vilken nivå som i så fall är acceptabel. Vi som arbetar med frågor som berör liv och hälsa, inom vård men även exempelvis på byggarbetsplatser, delar inte Rambergs syn på att detta främst skulle vara en fråga om samarbete och lojalitet. Kvalitetsbrister kan här inte godtas.
I målet mellan Tomelilla kommun och Menigo förpliktades kommunen att betala cirka 400000 kronor i skadestånd, inte fem miljoner kronor som Ramberg skriver. Totalt förpliktades samtliga svarande kommuner i målet att betala cirka fem 5 miljoner kronor. I målet konstaterar hovätten att Menigo hade gjort prisjusteringar i strid med avtalet. Kommunerna kunde dock inte visa att de framfört skriftliga påpekanden om rättelser, varför uppsägningen ansågs utgöra skaett avtalsbrott som föranledde skadestånd.
I tvisten mellan Örebro kommun och Attendo var bakgrunden att IVO hade riktat kritik mot Attendos drift av ett demensboende. Kommunens uppföljning bekräftade att kvalitetsbrister förelåg.
I målet där Malmö stad stämts på fem miljoner kronor av företaget som skulle utföra städning av stadens förskolor, menar staden att bolaget bland annat fakturerat för icke utförd städning och att såväl städningen som bolagets tidrapportering är bristfällig. Malmö Stad har utöver hävningen stämt leverantören på över 5 miljoner kr för bl a merkostnader för nya leverantörer. Tvisten ligger i tingsrätten och det är givetvis svårt att uttala sig om utgången.
I Rambergs sista exempel på det allmännas vårdslöshet, riskerar Ystads kommun inte skadestånd på 30 miljoner kronor i en tvist med IDAG, då målet är avslutat och parterna har ingått förlikning på ett för allmänheten okänt belopp.
Ramberg väljer ett selektivt sätt att beskriva en komplex fråga. Enligt vår uppfattning förhåller det sig dock så att kommuner aldrig väljer att godtyckligt häva avtal när den privata leverantören missköter sig. Att det endast skulle vara kommuner som ”tycker sig se brister” stämmer inte heller, då kommunerna i dessa fall är i gott sällskap av både IVO och hovrätten. Hävning aktualiseras först när alla andra möjligheter har uteslutits, ofta efter en lång tid av förhandlingar.
Sverige har i internationell jämförelse lyckats väl i fråga om hälsa och säkerhet på byggarbetsplatser och inom industrin. De avtalsmodeller som tillämpas inom dessa branscher ställer stora krav på en entreprenör. Att, som professor Ramberg förordar, tillämpa en annan speciell avtalsmodell och tillämpning då det som ska skyddas är en pensionär eller ett skolbarn förefaller lika oklokt som omotiverat. Bättre är att ta fasta på vad som har utvecklats i mera mogna branscher, till exempel flyg- entreprenad- och kraftbranscherna där man ställer hårda krav på leverantörer och där det inte lämnas möjlighet att genom ”dialog och samverkan” söka kompromisser där inga kompromisser kan tillåtas. Professor Ramberg har säkert inget att invända mot ett kompromisslöst kravställande när individen som ska skyddas är en bygg- eller industriarbetare. Hon borde tänka om när det gäller avtal inom vård, skola och omsorg.
Vi är eniga med Ramberg om att det finns ett samhällsintresse i att kommuner inte ådrar sig skadestånd för felaktiga hävningar av upphandlade avtal. Men ett betydligt större intresse ligger i att viktiga samhällsfunktioner som vård- och omsorg, skola och städning fungerar och att dessa tjänster levereras med hög kvalitet, i tid och till rätt pris samt enligt en tydlig och klar kravbild.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
