”Kommunerna måste axla ansvaret för kulturen”

SKL:s ekonomirapport från maj 2019 visar att var tredje region och nästan var fjärde kommun i Sverige hade underskott förra året. Dessutom går högkonjunkturen mot sitt slut och kärvare tider är att vänta, med ökat kostnadstryck på skola, vård och omsorg.

Vad innebär detta för kulturlivet runtom i landet? Ja, det är bara att konstatera att kommunerna redan kippar efter andan. De kraftiga nedskärningarna har börjat och blir värre under de närmsta åren. Kultursamverkansmodellen – som är tänkt att ge ökat självbestämmande på regional nivå och på så vis stärka kulturen – kommer att utsättas för de hårdaste påfrestningarna hittills.

De nationella kulturpolitiska målen antogs av riksdagen 2009 och ska vägleda kulturpolitiken i kommuner och regioner. De säger att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Särskilt betonas civilsamhällets roll för ett vitalt kulturliv som ska främja allas rätt till kulturupplevelser, bildning och möjligheten att utveckla sina skapande förmågor.

Tio år har gått sedan målen klubbades igenom. Läser vi ytterligare två färska publikationer – en lägesrapport om de kulturpolitiska målen från Myndigheten för kulturanalys och en annan från LO om kulturen och ojämlikheten – får vi en dyster bild av utvecklingen.

Det offentliga lyckas inte nå upp till de kulturpolitiska målen när det gäller delaktighet. Kulturpolitiken har misslyckats på detta område.

Skillnaderna mellan olika gruppers kulturdeltagande och kulturens tillgänglighet i landet är fortsatt stora och tycks bestå. Offentligt finansierade kulturinstitutioner finns främst i större städer och tillkommer i huvudsak dem med hög utbildning och hög inkomst. Samtidigt urholkas alltså anslagen.

Att nå delaktighetsmålet inom kulturen har visat sig ogenomförbart enbart genom att hålla hårt i det kulturpolitiska rodret. Man når helt enkelt inte ut. Vilket på sikt får ödesdigra konsekvenser. Syresätts inte det ideella kulturlivet blir resultatet en utbredd bottendöd, som rubbar hela det kulturella ekosystemet.

Politiken och kulturinstitutionerna behöver det ideella kulturlivets stöd. Det civila samhällets kulturorganisationer är unika på så vis att de når ut i minsta kapillär.

I stora delar av landet är ideella kulturverksamheter de enda som står till buds. Genom hembygdsrörelse, konstföreningar, studieförbund, samlingslokaler och musik och scenkonstarrangörer skapas tillfällen att delta just på det vis som det kulturpolitiska målet slår fast. Både som deltagare och publik.

De flesta av ideell kultursektors aktiviteter lämnar få avtryck i register och offentlig statistik. Men i själva verket har ideell kultur ett långt bredare deltagande bland olika grupper i samhället än institutionerna, inte minst utanför städerna.

Precis som för idrotten är det av stor betydelse att civilsamhället inom kulturen synliggörs bättre i de större sammanhangen och får en starkare organisering. Våra hundratusentals bundsförvanter har en avgörande betydelse för den kulturella infrastrukturen.

Det är dags för kommunerna att axla sitt ansvar. En lyhörd dialog och en mer formaliserad samverkan mellan civilsamhällets aktörer, institutionerna och de kommunala och regionala tjänstemännen skulle vara värdefull.

Välriktade insatser kan utveckla Sveriges myllrande kulturliv så att det ideella kulturlivets organisationer ytterligare bidrar till ökad måluppfyllelse om allas deltagande i kulturen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.