Kulturarv

Kommunernas snålhet hotar cirkuskonsten

På bara tio år har cirkusens ställning som kulturarv raderats ut. Kommunerna bygger igen cirkusplatser och på många håll höjs avgifterna för markupplåtelse och affischeringstillstånd. Yngre har ingen aning om vad cirkus är och vilken förankring konstarten har i vårt land, skriver ledamoten i Cirkusakademien Janne Näsström.

Fram till för tio år sedan ansåg en enig riksdag att cirkus var ett omistligt kulturarv. Sedan vände det, på grund av förföljelser från en grupp som numera kallas djurrättsterrorister. Cirkusarna lärde känna dem redan på 1990-talet och det var här alla metoder provades ut, som nu används mot lantbrukare.

Men det är inte aktivisterna som hotar cirkusföretagen. Det är kommunerna och nya konsumtionsmönster. Alla former av kultur drabbas av skattebetald gratiskultur, särskilt i besöksnäringskommuner och att kulturupplevelser ersätts med Netflix och chips. Den traditionella cirkuspubliken är förvånande trogen. Det är 55-plussar med eller utan barnbarn och invandrare. På landsorten drar besökande cirkusar fortfarande fler än andra kulturaktiviteter.

Det stora hotet är att kommunerna bygger igen cirkusplatser och på många håll dramatiskt höjer avgifterna för markupplåtelse och affischeringstillstånd. Dyrast är Lunds kommun som debiterar 10 000 kronor per föreställning för mark och affischering. Kommunerna genomsnittliga avgifter ligger på runt 5 000 kronor. Det visar en undersökning som Cirkusakademien gjorde under fjolåret. För det får cirkusarna oftast vare sig anslutning till el eller vatten, bara en förhoppningsvis tom grusplan. 

5 000 kronor låter inte mycket, men det ska multipliceras med 150 – 200 föreställningar under en säsong. Tillsammans med andra avgifter har en större cirkus kommun- och myndighetskostnader på över en miljon kronor om året. Vissa kommuner tar till och med betalt för att yttra sig över polistillstånd och kostnadsfria anmälningar. Ett vanligt försvar är att cirkusar bedriver kommersiell verksamhet och därför ska betala.

Vi utgår från att artister och personal på kommunernas gratisarrangemang får gage och ersättning för sina kostnader. Detsamma gäller scenbyggare och teknikleverantörer. Skillnaden är att skattebetalarna står för fiolerna, medan cirkusarna finansieras med intäkter från biljetter. Turnerande cirkus är det enda kulturområde i Sverige som vare sig uppbär direkta eller indirekta offentliga stöd. I en tid när kommunerna tävlar om bästa företagsklimatet borde det uppmuntras.

På bara tio år har cirkusens ställning som kulturarv raderats ut. Yngre har ingen aning om vad cirkus är och vilken förankring konstarten har i vårt land. Den första cirkusföreställningen spelades 1787 i Stockholm med nådigt tillstånd av konung Gustav III. Sedan dess har cirkus framförts över hela Sverige och de flesta samhällen från norr till söder har eller har haft en cirkusplats. 200-årsjubiléet 1987 firades med pompa, tv-program och jubileumsfrimärken. Så sent som 2012 spelades över tusen cirkusföreställningar med över 500 000 betalande åskådare över hela landet.

Cirkus kostar inte kommunerna ett öre. Cirkus är på många mindre orter årets enda professionella kulturbesök. Några få kommuner uppskattar det så mycket att de bjuder på markhyran och inte tar betalt för affischering, i vetskap om att cirkusar städar upp efter sig och levererar högklassig underhållning på egen ekonomisk risk.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.