Debatt
Yttrandefrihet
2 maj 2017 kl 13:32

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

”Kommuner, ta ansvar för det fria ordets förkämpar”

Stater formar utrikes- och migrationspolitiken, men kommuner formar sin egen kulturpolitik och kan erbjuda förföljda konstutövare en fristad.

Det här är en opinionstext

Ordet har makt. Därför är det fria ordet, och dess utövare, så hatade och hotade av diktatorer, auktoritära regimer, fanatiker, kriminella maffiagäng och andra som helst verkar i tysthet. Och därför behöver dessa utövare, författare, journalister, bloggare, musiker, konstnärer och andra, vårt stöd – och ibland vårt skydd. Det är ett skydd som kan utsträckas av städer och kommuner, genom fristadsprogrammet. Ett program som behöver utvidgas – och kanske döpas om.
 
Den bangladeshiske bloggaren Mishu Dar, som tagit sin tillflykt till Sverige och nu hotas av utvisning, är ett exempel på hur utövare av det fria ordet hotas runt om i världen. Ibland är det regimen som står för hoten och förföljelserna, ibland är det andra krafter – men en statsledning som av underlåtenhet eller oförmåga inte skyddar sina opinionsbildare, är medskyldig. Så är fallet i Bangladesh. Situationen i Bangladesh är mycket allvarlig och visar hur just utövare av det fria ordet ofta är extra utsatta. Ett land som inte är osäkert för medborgare i allmänhet, kan vara det för vissa utsatta grupper. Inte sällan gäller det opinionsbildare och konstutövare.
 
Omvärldens stöd uttrycks genom rätten till asyl. Hur denna tillämpas i Sverige och andra fria, demokratiska länder är föremål för återkommande debatt. Mishu Dars fall är nu återremitterat till Migrationsverket.

Vi ska som förtroendevalda inte bedöma Bangladesh i allmänhet eller enskilda fall i synnerhet, rent juridiskt och asylrättsligt. Men vi vill uppmana myndigheter att ta just hoten mot yttrandefrihetens företrädare på största allvar. Om dagens regelverk och praxis inte räcker till behöver kanske skyddet för opinionsbildare ses över.
 
Stater formar utrikes- och migrationspolitik, men städer formar sin egen kulturpolitik. Att erbjuda förföljda konstutövare en fristad inom nätverket ICORN är något Stockholm har gjort sedan 1998, i sällskap av ett ständigt växande antal städer och kommuner. Dessa fristäder ska kunna skydda inte bara författare utan även andra konstutövare – liksom mer renodlade opinionsbildare, journalister och bloggare. Den möjligheten bör utnyttjas mer. Och kanske är det dags att på svenska sluta tala om författarfristäder, och kalla det för vad det är: yttrandefrihetsfristäder.
 
I avsaknad av, eller i väntan på, andra juridiska bedömningar kan fristäderna bli räddningen för bloggare som i sina hemländer hotas av trakasserier, övergrepp eller rentav en våldsam död. Vi som politiker tar inte besluten om vilka som ska erbjudas en fristad, men bloggare – som Mishu Dar, eller den fängslade saudiern Raif Badawi – måste kunna vara kandidater.

Fler svenska kommuner kan bli fristäder, fler platser kan skapas inom fristadsprogrammen, och fler kategorier av yttrandefrihetskämpar, som medborgarjournalister och bloggare, kan få skydd.

Förra året, 2016, var det 250-årsjubileum för världens äldsta tryckfrihetsförordning. Det är ett jubileum som inte bara borde föranleda firande, utan även förpliktelser.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 2 maj 2017 kl 13:32
Uppdaterad: 15 oktober 2018 kl 13:24

Skribenter

Rasmus Jonlund
vice ordförande (L) i kulturnämnden Stockholms stad
Hanna Gerdes
ledamot (L) kulturnämnden Stockholms stad
Anne-Lie Elfvén
ersättare (L) kulturnämnden Stockholms stad