Kommunal vindkraft bygger på glädjekalkyler

När kommuner vill driva företag går det trender i vad man inriktar sig på. Det började med bolagisering inom bostäder, energi och avfall. Sedan äventyrsbad, och på senare tid överdimensionerade arenaprojekt. En del kommuner har också ägnat sig åt ren näringsverksamhet, som att bedriva camping, hunddagis och gym.

Det vi nu ser är att fler och fler kommuner satsar på att investera i egen elproduktion i form av vindkraft. Minst 50 kommuner har köpt egna vindkraftverk, själva eller via bolag, och ytterligare 60 kommuner svarade att de var intresserade när vindkraftsbolaget O2 och Dagens Samhälle ställde frågan hösten 2012. Senast ut är Tyresö kommun som tillsammans med Tyresö Bostäder investerar 40 miljoner kronor i ett eget verk. På listan finns många andra, som Sigtuna, Upplands Väsby, Knivsta och Tanum.

I rapporten Kommunal vindkraft som presenteras i dag torsdag har Erik Lakomaa, ekon. dr. vid Handelshögskolan i Stockholm, tagit fram en metod för att jämföra olika kommuners investeringar. Kommunerna beräknar på mycket olika vis, och har överlag gjort optimistiska och ovanliga antaganden. Det gäller inte minst framtida elpriser och vilken kalkylränta man använder.

Kommunernas intresse för egen vindkraft kommer av den energiskattebefrielse som ges till kommuner för egen elproduktion (givet att de inte säljer elen vidare) samt de subventioner som tillfaller alla vindkraftsproducenter i form av elcertifikat. Dessa gynnsamma förutsättningar faller sedan in i kommunernas klimatstrategier, i vilka de har antagit mål som ”fossilbränslefri region 2030” eller ”skall vara drivande och det goda exemplet genom satsningar på förnybar energi.”

Men mål av det första slaget kräver inte att kommunerna själva investerar i vindkraft. Kommunerna kan lika gärna köpa in så kallad grön el från marknaden, med samma effekt och utan att kommuninvånarna behöver stå för den affärsmässiga risken. Eftersom nästan all (97 procent) elproduktion i Sverige är fossilfri tappar målet också mycket av sin intellektuella bärkraft. Det är också svårt att se att mål av det andra slaget, att kommunerna ska agera lok för att dra marknaden i en viss riktning, faller inom ramen för det kommunala uppdraget.

I beslutsunderlagen förekommer det trots det att kommuner ställer utsläpp från vindkraft mot utsläpp från helt fossil elkraft när de ska beräkna miljöeffekten. Hultsfred kommun menar exempelvis att kommunens vindkraftsinvestering innebär en minskning av koldioxidutsläppen med
5 600 ton varje år. Beräkningen utgår från att den el kommunen köpt in annars hade kommit från ett koleldat kraftverk, vilket får sägas vara ett märkligt antagande med tanke på att kol knappast används för elproduktion i Sverige.

Eftersom de miljömässiga argumenten får anses halta, går förklaringen till den expanderande kommunala vindkraftssektorn mer sannolikt att finna i vad som bedöms vara ekonomiska fördelar. Men det som ser ut som stabila kommunala vinstmöjligheter, kan snabbt kullkastas om verkligheten bara förändrar sig något i förhållande till kommunens ursprungliga karta.

Ett anmärkningsvärt exempel på frågans dubbelhet är Upplands Väsby, där man till Dagens Samhälle uppger att man inte tror att energiskattebefrielsen kommer att bestå (DS nr 40 2012), samtidigt som den vindkraftsinvestering som man de facto har gjort kräver en energiskattebefrielse för att fortsätta vara lönsam. Att investera i ett vindkraftverk när man inte själv tror på de antaganden som ligger till grund för investeringen, kan inte betraktas som ansvarsfullt. Men Upplands Väsby är inte ensam: I Värmdö investerade kommunpolitikerna trots att Sweco, som räknat på investeringen, avrådde.

Fotnot: På hemsidan kommunalvind.se som lanseras i samband med rapporten kan kommuner och medborgare göra sina egna kalkyler och se hur andra kommuner har räknat.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.