Debatt
Markpriser
16 september 2019 kl 14:11

Kommunal mark är inte vilken vara som helst

Försäljning av mark är en viktig inkomstkälla för kommunerna och ett sätt att kunna visa bra siffror i årsredovisningen. Marken hanteras därför som en produkt vilken som helst där priset hålls uppe med höga boendekostnader och fortsatt bostadsbrist som följd.

Det här är en opinionstext

Att det allmänna då ska kunna efterleva FN:s deklaration och trygga rätten till bostad blir nästintill en omöjlighet. Staten behöver göra tydligt för kommunerna att de inte har som uppgift att agera som företag utan i stället se till det långsiktiga allmänintresset.

I regeringsförklaringen sa statsminister Stefan Löfven (S) att han vill samla samtliga aktörer på byggmarknaden till samtal om ett effektivt bostadsbyggande. En fråga som måste tas med i diskussionen är den om kommunernas försäljning av mark. 

Kommunerna har planmonopol vilket innebär att de bestämmer hur mark ska användas inom kommunen. Men de planlägger inte mark i tillräckligt hög utsträckning för att åtgärda bostadsbristen. Anledningen till detta är att kommunerna eftersträvar höga markpriser. Ökar de tillgången på byggbar mark sjunker marknadspriset. Stryper de tillgången stiger priset.

Marknadspriset på mark styrs alltså av kommunerna genom hur mycket mark de planlägger. Det är inget de passivt har att förhålla sig till.

Ofta hänvisar kommunerna till lagstiftningen som reglerar prissättningen vid försäljning av kommunalt ägd mark; kommunallagen anger bland annat förbud mot individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare om det inte finns synnerliga skäl för detta och EU:s statsstödsregler förbjuder sådant stöd som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. Exempel på otillåtet statsstöd är försäljning av mark till ett pris som understiger marknadspris. Men kommunerna pratar ogärna om att marknadspriset styrs av hur de agerar.

Konsekvenserna av att inte planlägga nog mycket mark blir, förutom att priset på mark hålls uppe, höga boendekostnader, eftersom priset på mark är en del av byggkostnaderna och i slutändan påverkar priset eller hyran för de bostäder som byggs, och dessutom fortsatt bostadsbrist. FN:s deklaration om bostaden som en mänsklig rättighet och att det allmänna ska trygga rätten till en sådan blir nästintill omöjlig att efterleva.

Ett annat sätt än försäljning av mark är att hyra ut den; upplåta marken med tomträtt. Att upplåta marken innebär lägre byggkostnader och att kommunerna har fortsatt rådighet över marken. Men kommunerna i till exempel Stockholmsregionen visar inget större intresse för detta; endast cirka hälften av kommunerna upplåter eller är öppna för att upplåta mark med tomträtt.

Bostadsbyggandets grundläggande beståndsdel är marken. Tillgången till byggbar mark är helt avgörande för om vi ska lyckas med ett bostadsbyggande för alla. Om inte kommunerna planlägger mark blir inget byggt. Hur mycket vi än diskuterar behovet av nya bostäder, vad som ska byggas och annat.

Vi behöver komma tillrätta med kommunernas intresse av höga markpriser och de konsekvenser detta får. Staten behöver därför ställa krav på kommunerna och uppdra åt respektive kommun att inom en angiven tidsperiod se till att ett visst antal bostäder byggs. De kommuner som lever upp till detta belönas. För övriga tillämpas någon form av sanktion.

Kommunernas belöning ska inte bara utgöras av kompensation för något lägre markpriser utan även för den kommunala samhällsservice som följer av ett ökat bostadsbyggande.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.