Med all rätt applåderas landsbygdskommitténs slutbetänkande från många håll. Det är en framgång att företrädare för samtliga riksdagspartier har enats om 75 förslag för en ”sammanhållen landsbygdspolitik”. Genomförs dessa förslag tar vi viktiga steg mot mer likvärdiga förutsättningar i hela landet.
Ändå fattas en viktig fråga. Det är fortfarande centralmaktens perspektiv som dominerar ett centralt område. Skogslänen levererar enorma värden i form av naturresurser som vattenkraft, skog och mineraler, men mycket lite av dessa rikedomar stannar lokalt och regionalt. I grunden ett utslag av ett kolonialt tänkande i huvudstaden med rötter långt tillbaka.
Enbart fastighetsskatten på vattenkraftsanläggningar uppgår årligen till 5,4 miljarder kronor. Allt går till statskassan. Lägg till detta övrig energibeskattning. Endast mellan 110 och 120 miljoner kronor stannar i de bygder som släppt till sina forsar. Även om fastighetsskatten på vattenkraft, enligt energiuppgörelsen, kommer att sänkas borde en regionalisering funnits med i betänkandet.
Skillnaderna är uppenbara för den som reser över gränsen till Norge. Där ser man inte landsbygden som en nationell belastning utan som lika viktig som Osloregionen. Då blir politiken en annan. Hela landet tas i bruk. Att de kommuner och fylken som släppt till sina forsar ska få kompensation för de skador utbyggnaden innebär är en självklarhet. Stortinget har därför slagit fast att ”kommunerna bör säkras uthålliga och stabila intäkter från den lokala kraftproduktionen”.
På vår sida av Kölen är det däremot så absurt att stora vattenkraftskommuner som Jokkmokk och Ragunda tvingas ha landets högsta skattetryck och ständigt kämpa mot avfolkning och därmed försämrad skattekraft. Överhuvudtaget ligger kommunalskatten i de naturresursrika skogslänen ungefär två kronor över genomsnittet för landet.
Motståndarna till att berörda kommuner och regioner ska få behålla en rättmätig del av de stora värden man levererar i form av vattenkraft, med landsbygdsminister Bucht i spetsen, brukar hänvisa till att skatteutjämningssystemet räcker. Då glömmer de emellertid att det inte finns någon parameter som tar hänsyn till om kommunerna släppt till sina forsar.
Att landsbygdskommittén har vågat lyfta andra viktiga delar i den framgångsrika norska distriktspolitiken är dock löftesrikt. För 23 kommuner föreslår kommittén nämligen sänkta arbetsgivaravgifter och avskrivning av studieskulder. Detta är glädjande även om åtgärderna bör omfatta hela inlandsregionen.
Landsbygdskommittén har lagt en rad bra förslag. Jag hoppas emellertid att den kommande remissbehandlingen även lyfter fram vikten av att vattenkraften får medverka till lokal och regional utveckling, liksom att hela inlandsregionen ska ges utvecklingskraft. I grunden handlar det om att föra en politik som visar att inlandet är lika viktigt som Stockholm.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
