Debatt
Kameraövervakning
24 augusti 2020 kl 14:13

”Kollektivtrafiken behöver mer trygghetsresurser – inte färre”

När oppositionsregionrådet  Region Stockholm Anna Sehlin (V) tar till orda om trygghet i kollektivtrafiken är det inte utan att man blir aningen förvirrad, då hon påpekar att kameror inte kan ersätta människor. Att så är fallet torde vara självklart för de flesta, replikerar trafikregionrådet Kristoffer Tamsons (M).

Det här är en opinionstext

Kristoffer Tamsons
trafikregionråd (M) Region Stockholm

Att kameror är ett avgörande verktyg för att skapa trygghet i ett kollektivtrafiksystem finns det många erfarenheter som vittnar om, både från SL såväl som från andra städer världen över. De ser i mörker och kan inte hotas till tystnad. Men för den som har följt debatten om trygghet i och runt kollektivtrafiken är det väl känt att det inte finns något verktyg som ensamt kan lösa trygghetsutmaningarna.

Läs också ursprungsinlägget i detta replikskifte

Att kameror skulle ersätta människor kan dock helt avskrivas som felaktigt för den som vet hur SL:s trygghetsarbete genomförts under de senaste åren. Vi har redan i dag över tjugotusen kameror i kollektivtrafiken, men de hundratals människor som varje dag kämpar för ett tryggare SL har inte blivit färre. Tvärtom har de blivit fler och fått nya kollegor.

Det är viktigt att påminna om fakta i denna debatt.  När våra satsningar på ordningsvakter och kamerabevakning i tunnelbanan utvärderades i en forskningsstudie för några år sedan fastslogs att dessa lett till att brottsligheten sjunkit med 25 procent och att rånen minskat med 60 procent. Hade hela Sverige haft samma utveckling som Stockholms kollektivtrafik hade 253 000 färre brott begåtts och var fjärde brottsoffer hade aldrig behövt utsättas för brott.

På samma sätt som det skulle vara omöjligt att laga en paradrätt med enbart en ingrediens är det omöjligt att skapa trygghet med enbart en åtgärd. Inom SL använder vi oss i stället av en mängd olika verktyg för att skapa trygghet. 

Kameror är ett av dessa verktyg, och ett oerhört viktigt sådant. Ordningsvakter är ett annat och SL:s trygghetsnummer ett tredje. Många fler kan nämnas om man skulle lista alla de åtgärder som dagligen bidrar till en säkrare kollektivtrafik. Det är dock i kombination, och inte isolation, som dessa åtgärder bäst bemöter otryggheten.

I SL:s tämligen stora verktygslåda med trygghetsåtgärder finns det dock ett hjälpmedel som lyser med sin frånvaro: polisen. Ett par ögon kan inte ersätta ett par händer och på samma sätt kan inte en ordningsvakt fullt ut ersätta en polis.

Att upprätthålla lag och ordning är, och förblir, i grunden polisens ansvar. Oavsett hur mycket pengar och energi som läggs för att lösa det som är polisiära uppgifter kommer en kollektivtrafikmyndighet aldrig att kunna ersätta en polismyndighet.

En jämförelse med övriga världen visar hur udda situation vi nu befinner oss i. I New York, vars tunnelbana har drygt 5,5 miljoner dagliga resenärer, patrullerar mer än 2 500 poliser. Situationen är liknande i London, där 5 miljoner tunnelbaneresenärer varje dag har sällskap av drygt 2 000 poliser.

Hur ser då situationen ut i Stockholms tunnelbana? I vårt tunnelbanesystem görs en normal dag mer än 1,2 miljoner resor och sett till antalet människor utgör detta på allvar en veritabel stad i staden. Trots detta finns det sedan ett antal år tillbaka ingen permanent polisiär närvaro i vår tunnelbana.

För att hålla jämna steg med till exempel London och New York skulle det krävas runt 500 tunnelbanepoliser. I skrivande stund är dock dessa noll till antalet – det är anledningen till att jag sedan länge krävt att tunnelbanepolisen återinförs.

Om Vänsterpartiet tror att framtida kameror kommer att ersätta de hundratals människor som arbetar med trygghet i SL-trafiken kan jag lugna dem. Vi behöver mer trygghetsresurser, inte färre. Om man på allvar värnar om tryggheten i kollektivtrafiken hade jag varit den första att välkomna att Vänsterpartiet inser vikten av en närvarande, synlig och verkningsfull polis i vår tunnelbana.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 24 augusti 2020 kl 14:13
Uppdaterad: 24 augusti 2020 kl 14:23

Skribent

Kristoffer Tamsons
trafikregionråd (M) Region Stockholm