Utanför storstäderna är bilen ofta nödvändig för att få livet att gå ihop. I stora delar av landet är det så glest mellan laddstationerna att elbil inte är ett realistiskt alternativ. Den frustration som det så kallade Bensinupproret ger uttryck för är därför förståelig. Men ska klimatutsläppen från inrikes transporter minska med 70 procent fram till 2030 måste vi bryta beroendet av fossila bränslen – nu.
För att det ska vara möjligt måste det vara lika enkelt att äga elbil i Smålands inland som i Stockholms innerstad. Eller faktiskt enklare, för i Stockholm finns en väl utbyggd kollektivtrafik och tillgång till olika delningslösningar. Tyvärr bromsas Fortums och andra företags arbete för att bygga upp landstäckande laddinfrastruktur av att regelverket kring elnätsavgifter är omodern.
Alla som ansluter en elanläggning till elnätet betalar en nätavgift varje månad. Avgiften ska enligt lag vara ”objektiv och icke-diskriminerande”. I praktiken betyder det att avgiftens storlek baseras på anläggningens effekt. Ju högre effekt, desto högre avgift. Teknikutvecklingen går snabbt, nya höghastighetsladdare kan ge 25 mils räckvidd på tio minuter, men de kräver också hög effekt.
Denna i grunden sunda och rättvisa princip, som bygger på att det som är anslutet till nätet behöver en kontinuerlig elförsörjning med hög driftssäkerhet, får orimliga konsekvenser. Eftersom snabbladdarna inte används hela tiden har de inte ett kontinuerligt effektuttag. I stället har det höga men få effekttoppar. Laddarna behöver inte heller ha ständig tillgänglighet till elnätet eftersom en modern elbil själv kan hitta och guida till en alternativ snabbladdare.
Dagens reglering innebär höga driftskostnader för snabbladdningsstationer. Det leder till att de koncentreras till områden där många kör, det vill säga städerna. Och även där är det, i takt med effektökningen, allt svårare att få laddinfrastrukturen att bära sig ekonomiskt.
I ett rikstäckande nätverk av laddstationer kommer många stationer användas relativt sällan. Därför krävs en bättre balans mellan kostnaden för effekt och faktisk användning. En konkret lösning är att låta elnätsavgiften följa utnyttjandet istället för högsta möjliga effekt.
Hösten 2018 gjorde regeringen förändringar i Elförordningen. Energimarknadsinspektionen, den myndighet som ansvarar för regelverket på energimarknaden, får numera ”meddela föreskrifter om hur nättariffer ska utformas för att främja ett effektivt utnyttjande av elnätet”. Enligt vår mening är obalansen mellan laddstationernas kostnad för effekt och användning ett tydligt exempel på hur nätavgifterna motverkar att elnätet används effektivt.
Energimarknadsinspektionen ska ta fram nya föreskrifter till våren 2020. Vår bild är dock att myndigheten så här långt i arbetet har fokuserat på hur nätavgifterna kan användas för att jämna ut elförbrukningen och nätbelastningen över dygnet.
Vi ser gärna sänkta kostnader för den som laddar sin bil över natten, men det påverkar inte möjligheterna att bygga en snabbladdningsinfrastruktur för hela Sverige.
Vår uppmaning till Energimarknadsinspektionen är att ha ett brett perspektiv, och se över möjligheterna att ha lägre nätavgifter för elanläggningar som bidrar till klimatomställningen. Ett uppdaterat regelverk kan göra den nödvändiga elektrifieringen av bilparken till ett projekt som alla i Sverige vill och kan delta i, både i och utanför städerna.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
