Demokratiska, sociala och — inte minst — ekonomiska skäl talar för att vi nu måste tydliggöra våra roller i riktning mot ökat ansvarstagande inom ramen för samhällskontraktet. Vi har underskattat att framgångsresultat av sociala arbetsprocesser — till skillnad mot industriella processer där Lean-utveckling framgångsrikt tillämpats — är beroende av brukarens medagerande, ansvarstagande och variation.
Vad innebär det att vara medborgare, brukare och medarbetare i det offentliga rummet? Medborgarens ansvar har nyligen aktualiserats i miljödebatten, liksom i beredskapssammanhang. Här skissas tre fundament för en sådan fortsatt fördjupad utveckling i syfte att klara välfärdens ekonomi och kompetensförsörjning.
1) Förnyat samhällskontrakt - från mottagare till medagerande.
Framgångsfaktorn inom skola och vård är att motivera och engagera den enskilde individen att ta ansvar samtidigt som denne får ökade möjligheter att påverka sin situation. Att både påverka och därmed ta ansvar. Läraren bör tränas i relationskompetens för att bättre motivera eleven att vilja lära och sluta stöka. Patienten med hög riskfaktor för, eller drabbad av, livsstilssjukdom bör på liknande sätt ta ansvar för sin hälsa.
Här handlar det både om att bygga upp stödjande strukturer (regelverk) som att utveckla olika individuella metoder och tekniker. Inom skolan kan en sådan strukturåtgärd vara att ett regelverk där lärarens auktoritet förstärkas och tydliggöras. Digitala tjänster kan användas i olika stödjande sammanhang som vid individualiserad inlärning i skolan, för uppföljning av besök och egenvård i hemmet, samt att automatisera vissa administrativa processer. Lejonparten utgörs av ett utökat samhällskontrakt som bygger på den enskilde brukarens medverkan, påverkan och ansvarstagande.
2) Medborgaren får större utväxling på skattepengarna.
Att det som under arbetsdagen skapar värde och resultat måste prioriteras är väl en självklarhet, men det fungerar ofta inte så i praktiken. Inom svensk offentlig verksamhet är vi svaga när det gäller att använda optimal tid för det värdeskapande personliga mötet med eleven, brukaren eller patienten. Här måste vi utveckla vårt arbetssätt och skala bort mindre prioriterade uppgifter.
Inom det offentligas värld finns det också avtalsstyrda aktiviteter som reducerar det personliga mötets centrala roll. Sjukhusläkare träffar patienter en femtedel av arbetstiden, medan läkare på vårdcentraler kan ha det motsatta förhållandet med patient — överbelastning. Socialsekreterare som arbetar med utsatta barn har däremot i genomsnitt personlig kontakt bara tio minuter om dagen.
Digitaliseringen kan vara en framgångsfaktor om den inordnas i en grundstrategi för verksamhetsutveckling, något som ännu inte realiserats. Inom sjukvården kan exempelvis uppföljningen av behandlingar som onödiggör många akutbesök/återinläggningar vara en sådan möjlighet där teknologin kan medverka på ett positivt sätt.
3) Ledarskap för medagerande medarbetare.
Allehanda lagstiftning för att skydda brukarens rättigheter har inte sällan fått den effekten att verksamheter görs ängsliga. Ledstjärnan blir att skydda sig från formella fel snarare än att sikta på toppresultat. Om en resultatkultur ska uppnås bör man intressera sig för hur den enskilde medarbetaren/teamet värderas (belöningssystemet). Det som på allvar uppmärksammas av ledningen styr beteendet och därför krävs ett både medkännande och resultatorienterat ledarskap där resultatansvaret inte ensidigt bara är ekonomiskt.
Chefer som återkommande inte klarar de kritiska verksamhetsmålen måste ställa sin plats till förfogande. Normen idag är tvärtom ökade anslag i budget. Statliga Tillitsdelegationen kräver ökade frihetsgrader för professionerna. Gott så, men att avskaffa ”styrningsdraken” New Public Management (NPM) räcker inte långt som ny framtidsstrategi utifrån ett nödvändigt helhetstänk.
Plattformen i utvecklingsarbetet för att klara välfärden är i grunden ett politiskt uppdrag som utgår från en väl underbyggd helhetssyn. Arbetet måste starta omgående!
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
