Klan

Klanfrågan olämplig som politiskt tillhygge

I klanen är individen underordnad kollektivet. Men det betyder inte att politiska rörelser som vädjar till kollektiva identiteter kan liknas vid klaner. Inte heller innebär det att man utan vidare kan anta att framgångsrika kandidater från klankulturer har inhöstat just klanröster, skriver Per Brinkemo och Johan Lundberg, som menar att mer forskning på området är nödvändigt. 

Det är naturligtvis glädjande att frågan om klan – och relationen mellan stat och klan – plötsligt engagerar så många människor, i synnerhet när detta intresse sammanfaller med att vi ger ut en bok i ämnet: Klanen (lanseras den 19 september). I den diskuterar tolv författare relationen mellan klan och stat med utgångspunkt i olika länder i nutiden men också i skilda historiska kontexter samt i relation till svensk integrationsdebatt.

Samtidigt är det ledsamt att konstatera att det monumentala ointresse som för några år sedan fanns för frågor som har att göra med klan, nu ersatts av ett högljutt tyckande och spekulerande som kan tyda på att intresset för klan i grunden inte är så mycket större i dag.  I stället tycks många ha sett distinktionen klan-stat som ett lämpligt tillhygge för att plocka billiga poäng i den politiska debatten, både till höger och till vänster. 

Argumenten är inte speciellt vassa till höger – och minst lika trubbiga resonemang förs fram på vänsterkanten. 

En viktig poäng med distinktionen mellan klan och stat, är att klanstrukturer bygger på att individen är underordnad kollektivet, medan den moderna västliga staten har haft som ett viktigt syfte att värna om individens autonomi. Men det innebär inte att politiska rörelser som vädjar till kollektiva identiteter – som marxismen eller för all del Feministiskt initiativ – kan liknas vid klaner.

Inte heller innebär det att man utan vidare kan anta att framgångsrika kandidater från klankulturer har inhöstat just klanröster. För dylika anklagelser bör belägg inhämtas om misstankar finns – annars blir det bara fördomsfullt.

Klanen som samhällelig organisationsform bygger på att kollektivet ställer upp för individen vid behov, men klansystemet kräver samtidigt att varje individ hörsammar när kollektivet behöver den enskilda individens stöd. Ett osolidariskt agerande kan få förödande konsekvenser för individen. Detta gäller på en mängd olika plan. Klanen är nämligen ett effektivt system för att få stora samhälleliga gemenskaper att fungera socialt, ekonomiskt, politiskt, militärt och juridiskt. Systemet inbegriper rättssystem och försäkringssystem som är radikalt annorlunda än motsvarigheterna i en stat. 

Till exempel är rättssystemet kompensatoriskt till sin karaktär. Det innebär att för den klan som har drabbats av ett brott är det viktigare att erhålla en kompensation för skadan än att den person som begått brottet straffas. Juridiken är mer av en försoningsteknik än västerlandets straffrätt.

Att kunskaper om klanstrukturer är viktiga för att integrationspolitiken ska kunna fungera, beror på att klanen som organisationsform inbegriper så många aspekter av den enskilda klanmedlemmens liv, att systemet fungerar på så många olika nivåer. 

Att likna diverse sociala eller organisatoriska strukturer av kollektivistisk art i det svenska samhället för klaner är därför både felaktigt och i förlängningen kontraproduktivt. En fackförening är inte en klan; lika lite som ett förhållandevis homogent bostadsområde – vare sig det ligger i Tensta eller Danderyd. 

Ett allvarligt problem som har slagit oss under arbetet med antologin är den bristfälliga forskning som har bedrivits i dagens Sverige om klankulturer. Det gäller inte minst frågan om i vilken mån som klantillhörighet påverkar tilltron till rättsväsendet, men också i vilken mån som klantillhörighet utnyttjats i politiken, exempelvis i form av att klanledare kan erbjuda ett antal tusen röster till de politiker som lovar att bedriva sitt politiska arbete på ett sätt som kan tänkas gynna klanen. Fenomenet är ju på intet sätt okänt i andra länder, som Italien, där fickor av klanstrukturer (i form av maffian) existerar inom ramen för en i övrigt (hyfsat) välfungerande, demokratisk statsbildning. Men i Sverige har man inom den akademiska forskningen av olika anledningar alltså duckat för dessa frågor. Därför kan man heller inte uttala sig med säkerhet vare sig om att klanröstning förekommer eller att det inte förekommer. 

Även om man inte kan bortse från att den som lever i en klankultur tenderar att ha en syn på relationen mellan individ och kollektiv som avviker från den i Sverige gängse, finns det många andra plausibla faktorer än klantillhörighet som gör att vänsterpartier som S och V får upp till 90 procent av rösterna i vissa valkretsar. 

Summa summarum är det ändå positivt att frågan aktualiseras. Men låt oss diskutera sakligt och nyanserat. Det krävs en fördjupad kunskap om vad klanbegreppet står för och en insikt om vad som skiljer ett kollektivistiskt klansamhälle från en liberal demokratisk rättsstat där individen står i centrum, inte minst när det kommer till att lägga sin röst i ett val.  

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.