Debatt
Regionreform
24 oktober 2016 kl 05:45

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

KD: Tänk om i regionfrågan!

Vi menar att staten behöver ta ansvar för sjukhusvården medan de nya regionerna får utgöra nav för den vård som kräver både geografiskt och tidsmässigt hög tillgänglighet samt för förebyggande och hälsofrämjande insatser. Vi anser också att sex regioner är för få och att regionindelningen förutsätter en sammanhållen process där statens organisatoriska indelning i allt väsentligt följer de nya regionerna, skriver Kristdemokraterna.

Det här är en opinionstext

Sedan regeringens utredare presenterade förslaget om att låta dagens 21 landsting och regioner bli sex stycken storregioner har den geografiska gränsdragningen diskuterats livligt. Frågan om var gränserna ska gå är naturligtvis inte oviktig. Men än viktigare är uppdragets innehåll. Vilket ansvar ska regionerna ha? Något som utredarna inte ens fick i uppdrag att titta på.

Landstingens mest omfattande uppdrag är att tillgodose sina invånares behov av hälso- och sjukvård. Därför måste frågan om ansvaret för sjukvården och organisatorisk gränsdragning utgöra en självklar del i diskussionerna om regionbildning. Organisationen med landsting formades för över 150 år sedan. Under denna tid har sjukvården utvecklats enormt. Det är fantastiskt, men det ställer också nya krav på kunskap, teknik och i viss mån koncentration.

Träning ger färdighet – det gäller i högsta grad även i sjukvården. Ju oftare ett team gör en viss operation, desto större är möjligheten till ett gott resultat. I Cancerfondsrapporten 2016 berättas att efter att alla operationer av avancerad äggstockscancer i västra Sverige koncentrerades till ett sjukhus ökade andelen kvinnor som överlevde i tre år. Liknande effekter ser vi inom många områden. 

Även om vissa steg i rätt riktning tagits i samverkan mellan landstingen så är det uppenbart att nuvarande ansvarsfördelning inte innebär den mest ändamålsenliga organisationen för vården. Resurserna nyttjas inte optimalt och vården är inte jämlik i landet. 

Därför är det beklagligt att den föreslagna regiondelningen saknar en analys av effekterna för vården och omsorgen. Det finns inte ens någon konsekvensanalys ur ett patient- och brukarperspektiv. Om regiondelningen genomförs utan att vi först definierar syftet riskerar revirtänkande och regional- eller arbetsmarknadspolitiska skäl göra att de mest önskvärda effekterna uteblir. Utan patient- och brukarperspektiv riskerar andra hänsyn ta överhanden och i värsta fall leda till försämringar.

För att alla personer i hela landet ska kunna erbjudas tillgång till en lika säker vård av högsta möjliga kvalitet och för att vi ska ha resurser att fortsätta utveckla vården bör staten ta över ansvaret för den mer avancerade sjukhusvården som kräver en ökad koncentration. Mer kraft kan läggas på den grundläggande hälso- och sjukvård som ska präglas av hög tillgänglighet med geografisk närhet till invånarna. En sådan strukturell reform behövs för att vården även i framtiden ska kunna hålla en hög kvalitet och samtidigt god tillgänglighet för alla i hela landet.

Även andra viktiga samhällsfunktioner berörs av en regionreform. En väl fungerande kollektivtrafik påverkar både regional utveckling och hållbarhet. Våra resmönster har förändrats, vi rör oss både inom större områden och inom snävare områden samtidigt. Oavsett om det handlar om de kortare resorna med barn som ska hämtas och lämnas eller arbetspendling där det tar 50 minuter till jobbet så ställer det krav på en god planering av infrastrukturen. Kultur, utbildning, miljö, regionutveckling och turism är andra områden där det offentliga behöver samordnade insatser och där större regioner vore ändamålsenliga.

För att uppnå effekterna av en stor strukturförändring behöver statens struktur och lokala närvaro vara en del i förändringen. Samordnad service är ett sätt att säkerställa statlig närvaro lokalt. Men det kräver en del överväganden avseende de myndighetsuppgifter som berörs. En sådan uppgift är att staten måste börja ”tala med en röst”. Av väsentlig betydelse är att en samordning sker mellan myndigheterna tidigt i en samrådsprocess och som resulterar i ett gemensamt statligt yttrande. Mer behöver göras för att upprätthålla en rimlig statlig närvaro i landets alla kommuner. Den geografiska indelningen i staten bör samordnas med de nya regionerna. Det är också ett av skälen till att antalet regioner bör vara fler än de sex som nu föreslås.

Genom en sådan regionbildning som den vi föreslår ges goda förutsättningar att utveckla attraktiva regioner där människor vill bo och verka. För att reformen ska bli framgångsrik måste kommunerna dock själva få vara med och bestämma vilken region de vill tillhöra. När Västra Götalandsregionen bildades för 18 år sedan valde Habo och Mullsjö att byta till Jönköpings län. Liknande valmöjligheter måste finnas för kommuner i gränstrakter även nu.

Kristdemokraterna ser behovet av en strukturreform. Men för att uppnå resultat behöver regeringen i det fortsatta arbetet ägna tid åt innehållet i de nya regionerna. Staten behöver ta ett större ansvar för sjukhusvården, regionerna behöver vara fler än sex och processen måste vara sammanhållen så att statens organisatoriska indelning följer de nya regionerna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.