KD: Regeringens politik skickar ut människor i arbetslöshet

Stödet för korttidspermitteringar är centralt för att mildra uppsägningar och värna företag i den djupa ekonomiska krisen. Drygt 550 000 anställda omfattas redan av systemet. Konjunkturinstitutet bedömde nyligen att 175 000 jobb har räddats av korttidspermitteringsstödet hittills. Men för vissa har det tyvärr fått motsatt effekt.

I regelverket för stödet finns nämligen en regel som ställer krav på att alla företag som vill använda stödet ska ”ha uttömt tillgängliga åtgärder för att minska kostnaderna för arbetskraft”.

Tillväxtverket kräver därför besked från alla företag – över 63 000 – om de sparkat tillräckligt många medarbetare med vikariat, visstidsanställningar, provanställningar eller konsultavtal. Annars blir det automatiskt nej på ansökan om permitteringsstöd för de andra anställda (om inte företaget efter en osäker process kan visa att den tillfälligt anställde är ”verksamhetskritisk”). Det är märkligt som krispolitik och närmast stötande då regeln drabbar redan utsatta på arbetsmarknaden.

Hur kan ett statligt regelverk i den värsta ekonomiska krisen i modern tid aktivt få driva ut människor med svagare ställning på arbetsmarknaden i arbetslöshet?

När Kristdemokraterna i samband med riksdagsbehandlingen i mars och april föreslog att regeln borde pausas under 2020 hävdade finansdepartementet att det saknades beredningsunderlag för det. Det är inte sant.

Den vilande lagstiftningen från 2013 om korttidspermittering i en synnerligen djup lågkonjunktur hade tvärtom i såväl utredning som proposition kommit fram till att lagen inte ska ställa upp någon begränsning vad gäller anställningsformer – för att värna också anställda med tidsbegränsade anställningar. Det ligger i linje med OECD:s utvärderingar av korttidspermitteringar efter finanskrisen och hur många europeiska länder utvidgat sina permitteringssystem till att också omfatta tillfälligt anställda då man sett att dessa drabbats när de inte var inkluderade.

Men i Sverige gör vi alltså tvärtom! Kravet som tvingar fram uppsägningar kommer från en utredning 2018 som tog fram regler för att permitteringsstödet skulle kunna finnas också i ett ekonomiskt normalläge, till exempel när ett enskilt företag drabbas av oförutsedda händelser. Men regeln passar dåligt i en bred ekonomisk kris, något som regeringens egen expertmyndighet Konjunkturinstitutet påpekat när de såg att ”den kommande lågkonjunkturen kommer att drabba företag och branscher där sådana anställningar är förhållandevis vanliga.”

Frågan väcks också om regeringen helt tagit in att denna kris inte är orsakad av konkurrenskraftsproblem eller ett osunt risktagande – utan av en yttre orsak. Då bör politiken i högre grad syfta till att rädda fler jobb genom att människor kan haka fast i sina anställningar i väntan på att krisen mattas av – särskilt som arbetslöshet i samband med kriser lätt biter sig fast på höga nivåer.

Tillfälligt anställda går tyst ut i natten. De syns i många fall inte i varselstatistiken. En del hade förstås blivit uppsagda oavsett regeringens krav när krisande företag söker minska sina kostnader. Men betydligt fler hade haft kvar sina jobb om inte regeringens politik hade tvingat fram uppsägningar eller gjort skillnad på anställda och anställda.

Med tanke på det snabba tidsförloppet och antalet företag som redan har sökt stöd är en stor del av skadan redan skedd. Men att ta bort regeln skulle fortfarande ha betydelse. Regeringen har dock hittills vägrat göra det, och så länge de dröjer blir den svaret skyldig: varför ska människor tvingas ut i arbetslöshet mitt i en djup lågkonjunktur? 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.