Debatt
Migrationspolitik
8 november 2019 kl 09:44

KD-politiker: Reinfeldt hade rätt om migrationen

Dagens ensidiga fokus på stram migration riskerar att cementera en bild av att åtstramning i volymer är det enda tillgängliga verktyget för att skapa en hållbar integration, varnar Jonas Sandwall (KD), gruppledare Uddevalla kommun

Det här är en opinionstext

Vi befinner oss i en tid där stramhet och förbud är ledstjärnor i migrationspolitiken. Pendeln har svängt ifrån en balanserad linje där människovärde och konventioner var självklara medspelare, till ett nuläge där populistiska grundtoner får allt större gehör.

Den ekonomiska krisen 2008 bäddade för en ökad populism som utnyttjade det instabila läget genom att servera förenklade sanningar och rädsla. En kommande global lågkonjunktur riskerar nu att ytterligare elda på . Denna era av nypopulism har också sammanfallit med en tid där över 70 miljoner människor enligt UNHCR är på flykt. En utmaning och ett ansvar ingen kan eller får blunda för.

Debattens idag ensidiga fokus på stram migration riskerar att cementera en bild av att åtstramning i volymer är det enda tillgängliga verktyget för att skapa en hållbar integration. Åtstramningen som började med den tillfälliga lagstiftningen 2016 hade som syfte att ge systemet ett ”andrum” i asylprocesser och integration.

Den strategiska utgångspunkten måste växla från ”stram migration” till ett fokus på vad som är ”smart integration". Politiken behöver i första hand förnya och förbättra integrationens modeller så att Sverige och Europa fortsatt kan ta ett brett ansvar för skyddssökande. Stram migration i sig ger ingen annan direkt effekt än att färre människor får möjlighet till asylprocess samtidigt som ineffektiva integrationsmodeller riskerar att leva vidare utan att förbättras. 

Ur ett kommunalt perspektiv har den strama linjen i stort motverkat en hållbar integration. Den tillfälliga lagstiftningen har skapat förvirring i lagrum, försämring i bemötande och framförallt en försening i integrationens arbetslinje. 

Jag är fast besluten och optimistisk i att vi kan arbeta långt mer innovativt i metoder kring integrationen. Det finns redan många positiva exempel och möjligheter till en smartare och mer effektiv integration som inte alltid kommer fram.

  • Asylsökande och nyanlända kommer i arbete, sysselsättning och program från dag ett
  • Nya arbetsmodeller mellan kommuners förvaltning, arbetsförmedling, civilsamhälle och näringsliv med individuell bedömning och matchning mot arbetsmarknaden
  • Språklärande inom praktik möjliggör att analfabeter kan nå arbetsmarknaden
  • Strategisk helhet med arbete/utbildning, boende och socialt liv
  • Redan i asylprocess tydliggöra svensk lag och förväntningar med skyldigheter och rättigheter

Sveriges kommuner behöver akut allt fler människor i arbetsför/skattebetalande ålder. Hade lagen med PUT och ömmande skäl varit kvar hade kommuners arbete med integration mot arbetsmarknad gått betydligt snabbare. Samhället har både genom offentliga och ideella krafter investerat stort i asylsökande och nyanlända: språk, jobb, kontaktfamiljer, samhällsguidning, boende, socialt liv. Samtidigt vet vi inte om de får stanna eller inte. Att idag bevittna när fullt integrerade och arbetsföra människor tvingas lämna kommunen - samtidigt som vi akut behöver arbetskraften - är ett direkt misslyckande från systemets åtstramningspolitik samt en verklighet som är lika absurd som inhuman. Vi bör istället verka för att bygga positiva arbetslinjer redan från asylprocessen. En sådan enkel sak som att barn till asylsökande och nyanlända ser sina föräldrar få gå till ett jobb eller sysselsättning skapar i längden ett avgörande värde för en hållbar integration.

Slutligen måste migrationsdebatten våga sig tillbaka till den moraliska frågan. Är det rimligt och anständigt - i en tid av historisk höga flyktingnivåer - att aktivt verka för en linje där färre ska få möjlighet att fly och söka skydd? Att vara ett samhälle som strävar mot att barn och föräldrar genom återförening ska få leva tillsammans efter att familjen splittrats genom krig, förföljelse och terror borde vara en självklarhet. Att stå upp för de som är svaga får inte målas upp som något fult eller felaktigt bara för att det i korta perioder blir obekvämt eller kostsamt. Detta för oss tillbaka den moralfilosofiska frågan; kan vi hävda att vi behåller vår moral om vi samtidigt inte är villiga att under en begränsad tid bära en extra kostnad för människans rätt till skydd?

Reinfeldts ”öppna våra hjärtan” har fått utstå mycket hån. Analysen som Reinfeld gav var dock korrekt. Att börja i ett utgångsläge av empati gör inte att vi ställer lägre krav - tvärtom. Empatin avväpnar snarare rädslan och sänker vår kollektiva stress. Först då kan vi öppna upp för ett kvalitativt och rationellt sätt att lösa utmaningar och söka svaret på vad som är smart integration genom att först se människan.

Vi bör också beakta att de opinionssiffror vi kortsiktigt vinner genom att överspela rädslor samtidigt riskerar att mötas upp av en långsiktig förlust av förtroende och värdighet som kan ta en hel generation att bygga upp igen. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.