Nyligen uppmärksammade SVT återigen att många personer som har stridit för IS i Syrien och Irak återvänt till Sverige. Enligt Säpo rör det sig om runt 150 personer och trots att den nationella strategin mot våldsbejakande extremism pekar ut kommunerna som avgörande i arbetet, har Stockholms stad inte sökt upp en enda av dem.
Återvändande jihadister är inte personer som ligger i riskzonen för att radikaliseras. Tvärtom har de genom att resa till Syrien och Irak för att strida för terrornätverket IS bevisat att de redan är beredda att begå vålds- och terrorbrott. Det är således inte så märkligt att Säpo pekar ut dessa personer som det största hotet mot Sverige idag.
Det åligger polisen att så långt som möjligt åtala dem för de brott som begåtts i utlandet. Kommunerna ansvarar i sin tur för att erbjuda en uppsökande avhopparverksamhet i syfte att avradikalisera dem.
Stockholms stad har under hela den föregående S-ledda mandatperioden visat en total handlingsförlamning inför hotet från radikaliserade islamister. Efter intensiva påtryckningar från dåvarande borgerliga opposition fick man i elfte timmen till en urvattnad strategi som resulterade i undermåliga handlingsplaner. Inte så konstigt att arbetet nu visar sig ha stora brister.
Den ”hjälp” som Stockholms stad erbjuder bygger på att återvändarna själva söker upp verksamheten vilket i sig är helt orimligt. Det är dessutom uppenbart att avhopparverksamheten har misslyckats eftersom stadsdelsnämnderna endast känner till en enda familj som återvänt från IS.
Granskningen visar det vi varnat för hela tiden: att arbetet med återvändande jihadister har brustit. Vad som dessutom är hårresande är att ansvarig politiker under de senaste fyra åren, Karin Wanngård (S), skyller på staten och vill vänta på tydligare direktiv ovanifrån. Samtidigt har andra kommuner gjort andra, och betydligt mer rimliga, tolkningar av lagstiftningen.
I Göteborg har man valt en helt annan väg. Där har strategin gått ut på att man aktivt sökt upp återvändare för att säkerställa att de avradikaliseras. Arbetet påminner om den avhopparverksamhet som sedan länge funnits för att hantera andra sorts kriminella. Syftet är att människor som sonat sina brott inte ska återfalla i gamla vanor och därför hjälper man dem att bryta dessa genom aktiva sociala insatser. Liknade metoder måste användas i Stockholm och det är brådskande.
Återvändande jihadister som inte avradikaliseras kan utgöra ett stort hot mot det svenska samhället och våra demokratiska värderingar. Det finns inte tid att invänta tydligare direktiv från staten, som Wanngård hänvisar till. Syndaren har inte ens vaknat sent – hon sover ännu.
Flera opolitiska parter har tidigare riktat stark kritik gentemot Wanngård och avhoppararbetet, som exempelvis PO Hellqvist, tidigare chef för Säkerhetspolisen och Yassin Ekdahl, tidigare kommittésekreterare hos den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, men även Magnus Ranstorp, som är terrorforskare vid Försvarshögskolan.
Det är uppenbart att det funnits alternativ, men att den tidigare majoriteten inte tagit problemet på allvar. Wanngård har genom sin försumlighet riskerat stockholmarnas säkerhet. Med ett nytt styre i Stadshuset startar vi skyndsamt ett arbete för att lägga grunden till en avhopparverksamhet för extremister som fungerar.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
