Kampen mellan stad och land måste ta slut

Vad händer när en kommun blir för liten och den samtidigt är väldigt stor? Skatteutjämningssystemet – denna fiffiga uppfinning - är inte riktigt byggt för att kunna hantera kommuner med bara ett par tusen invånare och frågan är hur länge det kommer att överleva nu när vi ser äldreomsorgskostnaderna börja skena iväg. Att få plats med kommunens egen överbyggnad och administration är svårt när alla intäkter räknas per invånare, och det inte finns några tröskelvärden. Vi är en myndighet och ska – trots att vi bara har drygt 300 anställda – kunna leva upp till alla krav. Vi ska producera en årsredovisning och vi ska klara att planera inför framtiden. Gör vi det? Klarar vi vårt uppdrag?

Jag måste alltid vara övertydlig när jag pratar om de här frågorna. Välfärden är geografiberoende. En kommun som är 14 000 km2 stor till ytan (det vill säga nästan som halva Belgien) kan inte välja att leverera välfärdstjänster bara till en centralort. Det blir inte billigare om vi skulle slå ihop oss med grannkommunen så att ytan blir dubbelt så stor. Inte med mindre än att vi helt enkelt får lov att bestämma att tant Hulda inte får bo vid vägens ände. Eller att du inte får ha små barn, som snart ska ha skolskjuts, om du bosätter dig i vissa byar. Kommunsammanslagningarna på 70-talet tycker jag också talar sitt tydliga språk, otaliga är de bråk mellan kommundelar som vi ser i dag. Att bara peka ut kommunsammanslagningar som recept på våra problem är att göra det lite för enkelt för sig.

Vårt uppdrag är alltså i stort sett detsamma som alla de andra kommunernas. Och jag ser några speciella utmaningar:

Specialistfunktionerna. I en liten kommun behöver man egentligen anställa generalister med specialistkompetens. Man ska greppa över stora områden och samtidigt kunna gå på djupet och hala fram kalkyler och beslutsunderlag för enskilda investeringar. De här människorna växer inte på träd. När vi hittar någon har vi dels svårt att finansiera lönen och vi får ofta tag på människor som vill jobba hos oss några år och som sedan söker sig vidare, till den kommun 20 mil bort där de bor och betalar skatt.

Styrning och ledning. I valtider kanske man ska vara försiktig med vad man målar upp, men inte är kön till mitt jobb, eller till de andra förtroendeposterna särskilt lång. Inte flockas kandidaterna och vill ha uppdraget att vara tuff och hård med budgetfrågorna när de samtidigt vet att du träffar grannen – som drabbas av de åtgärder du föreslår – vid mjölkdisken på Konsum. Andra kan visst göra mitt jobb. Men vi är inte så många som uttrycker intresse, om jag säger så. Och kommunchefen ägnar stor del av sin arbetstid till att också vara kanslichef.

Strategidiskussionerna. Att vara så få som vi är, och samtidigt kunna ha de där riktigt bra, strategiska diskussionerna är nog ändå den största utmaningen. Ensamheten är ett signum. Arjeplog har ett kommunalråd. Jag. Jag har kollegor i länet. Och i inlandet. Vi träffas och diskuterar specifika frågor. Men länet är splittrat, vi har olika förutsättningar och arbetsfält och vi har alla fullt upp. Min erfarenhet är att det har varit svårt att få någon riktigt stuns i de internkommunala strategiska diskussionerna. Och vi får en elitisering av politiken. Att alla förtroendevalda i min kommun ska kunna ha samma information är omöjligt, och jag som har all info sitter på grund av detta i massor av möten, bevakar massor av frågor på lokal, regional och nationell nivå – och tiden till att jobba på hemmaplan blir ännu mindre.

Ju längre erfarenhet jag får och ju duktigare jag blir på mitt jobb desto klarare framstår det för mig att om Arjeplog, och andra småkommuner, ska klara sina uppdrag måste några saker hända:

• Vi behöver en nationell nivå som inte abdikerat. Det jag hör i dag är att man hänvisar till urbaniseringsvågen som ett självspelande piano, och att man knappast ens bryr sig om följderna. Vi jobbar hårt med attraktivitetsfrågorna, men vi slåss också mellan varann och mellan stad och land. Så kan vi inte ha det.

• Kunskaperna och genomförandet av samverkan mellan kommuner måste tas till en högre nivå. Jag tror att vi behöver en fastare, semi-kommunal nivå. Jag pratar inte om samverkan inom hela län och jag ser, av egen erfarenhet, vilken kraft och energi som det kostar oss när vi stakar ut samarbeten mellan några kommuner. Det är lösningen, det kan vi nog vara överens om, men vägen dit är snårig och svår. Vi blir vilsna och här behöver vi hjälp!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.