Göteborgs kommun planerar projektet ”Stadslandet Göteborg” där de invandrartäta förorterna i nordöstra Göteborg ska förvandlas till ett område som ska locka göteborgare att turista i sin egen stad. Detta ska uppnås genom ”agroforestry” där nötter, bär och svampar ska odlas i slänter och dungar mellan husen och genom betesmarker för får, getter, fjällkor och kameler. Projektledaren Dan Melander säger till Göteborgs-Posten: ”Vi har göteborgare födda i Uganda och Etiopien där agroforestry är en viktig näring. Vi ser gärna att Göteborg blir pionjärer på det.”
Nordöstra Göteborg ska bli ett slags friluftsmuseum, ett jippo byggande på tron att ”utrikesfödda gillar att odla” och uppenbarligen gillar de också att mjölka getter och hålla kameler. Denna exotisering av människor går att ordna för det facila priset av 32 miljoner kronor, varav 14,7 miljoner går till olika administrativa åtgärder inklusive ”forskning”, ”utvärdering”, ”ledning” och ”kommunikation”.
Cynismen och rasismen är uppenbar. I stället för att ge människor en inträdesbiljett till det svenska samhället satsas alltså stora resurser på att håll dem kvar i ett utanförskap som dock piffats upp med lite förgyllning i form av stolta ord om ”mötesplatser” och ”mångfald”. Som om detta inte räckte drivs ett annat projekt för en ”kamelpark” i Lärjedalen. Kamelmjölk påstås bota autism enligt en miljöpartistisk politiker från Skara som fått bidrag för att forska om mjölkens nyttighet. Uppenbarligen kan mjölken i varje fall bota fattigdom hos de som förstår att utnyttja myndigheters vilja att ge pengar till allt som har nyckelord om ”inkludering” och ”mångfald” i ansökningarna.
LÄS ÄVEN repliken: Stadsodling en väg till integration.
Kamelparken har fått bidrag för stängel och byggnader, men några kameler finns där inte. Men när de äntligen kommer påstås de kunna locka turister från både Kina och Japan. Turister brukar vilja titta på det som är typiskt för en viss ort, så inte behövs det några kameler för att dra turister! En viss typ av åsnor verkar redan vara vanligt förekommande i staden, åtminstone i stadshuset.
Nyheten om Göteborgs kommuns bidragsregn över flera olika projekt i Lärjedalen för kameluppfödning, är en historia med många bottnar. En handlar om desperation. Många ser att problem som kommit att förknippas med förorter till stor del handlar om misslyckad integration. Och man har ingen aning om hur problemen ska lösas. Integrationsprojekt kan därför vara precis hur verklighetsfrämmande och omöjliga som helst. Bidragsmiljonerna regnar över dem i alla fall, eftersom politiker och tjänstemän vill kunna visa att de ”satsar på förorten”. Om det leder till positiva resultat för förorterna och deras invånare är inte så viktigt. Det viktigaste är att man kan visa på att man gör något.
Varje människa kan något. Varje människa kan därför vara en tillgång. Flyktingmottagning handlar om att visa förbarmande och behöver därför inte motiveras vare sig med att flyktingarna är högutbildade eller att Sverige skulle gå under om vi inte hade invandring.
Arbetslösheten bland de nyinvandrade är ett problem. Nej, inte en ”utmaning”, utan ett problem! Man trollar inte bort verkligheten med tjusiga ord. Vi behöver inte anlägga nötlundar och föda upp getter och kameler för att folk ska ha något att arbeta med. Var och en förstår att behovet av enkla arbeten är enormt. Den tillverkningsindustri som för några årtionden sedan försvann från Sverige till låglöneländer skulle ha kunnat fylla en stor funktion.
För få saker är så viktiga för människans självkänsla som en meningsfull syssla som ger inkomst i stället för bidrag. I sysslolöshetens värld växer barn upp utan förebilder, eftersom föräldrarna är arbetslösa. Då är det droghandlaren eller andra kriminella som kan visa upp snabba cash som blir barns och ungdomars förebilder.
Det är inte bara nyanlända som behöver självkänsla. Socialdemokraterna har en lång historia av praktiskt samarbete med näringslivet för att få fart på Sverige. I stället för att satsa på olika former av drömmande trams, varför inte gemensamt bygga upp tillverkningsindustrin igen? En gång i tiden var kläder från Borås och skor från Örebro symboler för Sverige. Något säger mig att kamelmjölk från Göteborg inte kommer att bli lika framgångsrikt.
I stället för att inbilla sig att nyanlända bara kan kameluppfödning och nötodling och att miljöerna kring deras bostäder ska förvandlas så att det liknar deras ursprungsländer kan arbete för att bevara svenskt kulturlandskap vara meningsfullt för en del. Det man vårdar brukar man få kärlek till. Miljövård är därför något som verkligen kan leda till integration.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
