Debatt
Brott
28 september 2018 kl 10:33

Denna artikel publicerades för ett år sedan

Juristernas kåranda är problematisk

Jag håller med både Bengt Ivarsson och Malcom Kyeyune, skriver Per Hagwall. I grunden är det bra att vi har ett domstolsväsende utan inblandning från politiken. Men med den friheten följer dock ansvar. Exempelvis så är inte praxis opåverkbart. Praxis kan förändras, och det är domstolarna som gör det.

Det här är en opinionstext

Jag håller med Bengt Ivarsson om att det är farligt att ta enstaka rättsfall till intäkt för svepande kritik mot rättsväsendet. Och det är också ofta så att upprörande domar som refereras i media visar sig vara mer logiska när man läser förundersökningen och domen. Typiskt för detta fenomen är några uppmärksammade fall av nödvärn.

Men detta kan inte bara skyllas på medierna, det ligger ett stort ansvar på jurister att faktiskt kommunicera hur de tänkt, för att undvika misstro.

Jag håller också med Malcom Kyeyune. Det har bildats en kast av jurister som ser med närmast förakt på lagstiftarna och med ointresse på drabbade medborgare. Det är ett problem att domstolar ytterst sällan använder sig av den övre halvan i straffskalorna. Och detta förhållande kan man konstatera utan att gå in i detalj i enskilda fall.

Bengt Ivarsson är en jurist som är öppen för debatt och ifrågasättande, men alla är inte det. Det finns en utbredd kåranda av att juristerna vet bäst och att andra inte skall lägga sig i. När jag under migrationskrishösten 2015 föreslog lagändringar för att anpassa Sveriges lagstiftning till övriga Europas avfärdades jag av flera namnkunniga jurister, en av dem för övrigt generalsekreterare för ett Ivarsson närstående samfund: Budskapet var: ”Det går inte, det är emot lagen!”

Ja, jag vet det, det var just därför jag föreslog att lagen skulle ändras.

Hur tänkandet kan gå till vid straffmätningen illustrerades i en intervju med en av landets mest inflytelserika jurister, Martin Borgeke, i tidskriften Neo för fem år sedan. Det var han som var drivande bakom att påföljderna i narkotikamål mildrades kraftigt. Vilket i och för sig var en bra sak, narkotikadomarna hade länge stuckit ut i sin straffmätning. Det dåliga var att numer ligger domarna i alla sorters mål fast förankrade i den lägre delen av straffskalan, från och till kan ett mord resultera i livstids fängelse, men det är ungefär det. Att lyckas bli dömd till maxstraff för grov misshandel är i princip omöjligt. För, som Borgeke konstaterar i artikeln, man kan alltid tänka sig något som är värre. Och visst kan man det, man kan alltid tänka sig något ännu värre, men det får inte vara en ursäkt att inte använda hela det spektrum av påföljder som lagstiftaren har anvisat.

Det hänvisas till praxis, som något metafysiskt opåverkbart, men praxis kan förändras, och det är domstolarna som gör det. Ett exempel på märklig praxis på senare år är ett antal domar där rätten ansett att det inte ankommit på den tilltalade att bevisa att denne hade rätt till ett privilegium, som rätten att framföra motorfordon eller rätten att få nedsatt straff på grund av låg ålder. Den innovativa rättstolkningen har bland annat lett till att utlänningar från länder med dåliga register i praktiken inte behöver ha körkort för att framföra motorfordon förrän de har varit i Sverige i flera år. Jag vet inte hur den praxisen uppstod, men det vore en välgärning om domstolarna klarade av att rätta till den utan att politikerna tvingas skriva dem det på näsan. Det gick att förändra tolkningen av vem som skall bevisa ålder i migrationsmål, så uppenbarligen var det inte något i lagtexten som hindrade det, det var något i praxis.

I grunden är det bra att vi har ett domstolsväsende med frihet att använda sitt eget omdöme utan direkt inblandning från politiken. Med frihet följer dock ansvar. Om politikerna signalerar att de vill att straffen för vissa brott skall höjas och domstolarna konsekvent fortsätter att döma i botten av straffskalorna så har politikerna inget annat val än att höja botten, vilket ingen egentligen är betjänt av.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.