Debatt
Omsorg
21 oktober 2013 kl 10:09

Denna artikel publicerades för 6 år sedan

Journalistiska halvsanningar skadar äldreomsorgen

Vi har alla skäl att vara tacksamma för att ljuset riktas på verksamheter som inte fungerar. Men bilden som satts av äldreomsorgen genom drevet mot Carema och Koppargården har för lång tid orsakat rädsla hos anhöriga och äldre inför en äldreomsorg som för det allra mesta är av god kvalitet.

Det här är en opinionstext

Thorbjörn Larsson
vd Vårdalstiftelsen

Det började med Hanne Kjöllers bok om journalisters understundom bristande faktagranskning. Boken har väckt enorm debatt inom journalistkåren. Vi som är mediekonsumenter kanske inte blir så upprörda över det Kjöller skriver eftersom många av oss tycker precis som hon, att ”En halv sanning är också en lögn”.

Den 15 oktober anordnade Timbro ett seminarium med titeln: Lögnen om Koppargården, med anledning av Cecilia Stenhamns nya bok med samma namn. Cecilia Stenhamn inledde seminariet med orden Jag är förvånad över hur lite av öppet och helt tillgängligt material som används vid rapporteringen om äldreomsorgen på Koppargården.”

En världsberömd tänkare sa en gång: Sanningen skall göra er fria. Så är det också med detta drev. Det som såg ut att vara en enkel fråga om hur privat vård är dålig har kommit att komplicerats av att allt fler uppgifter om felaktigheter och skevheter i rapporteringen rullats upp. Det finns två frågor här som egentligen är mycket viktigare än frågan om vem som har rätt. Det första är frågan om moralen i drevjournalistiken och dess konsekvenser.

När det gäller Koppargården verkar det lättvindigt handla om bra eller dålig driftsform, offentligt eller privat driven vård. Det är lätt att glömma att det finns människor, många människor som befinner sig i de verksamheter som beskrivs och som blir offer för den här typen av journalistik. En hel yrkeskår som arbetar inom äldreomsorgen, anhöriga och de som faktiskt är äldreomsorgens målgrupp. Genom halv- och delsanningar skapade detta drev bilden av medarbetare som vare sig kan eller gör sitt jobb. Känslan hos oss läsare blev att äldreomsorg är en bransch där mindre nogräknade människor i värsta fall vanvårdar eller i bästa fall fuskar med vården och omsorgen av en av samhällets sköraste grupper.

I släptåget av detta drev blev många så rädda att ingen försvarade de som varje dag med stor kompetens och skicklighet, ofta under svåra förhållanden, sköter om en gammal mamma eller pappa, mor eller farförälder. Inte ens fackförbundet Kommunal pallade att stå upp för sina medlemmar utan föll in i kören av enkla påhopp på privat vård. Bakom rubrikerna stod arbetsterapeuter, undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som inte kände igen sig men som ingen vågade försvara. Jag undrar hur de känner sig i dag och jag undrar hur detta påverkat bilden av att arbeta inom äldreomsorgen hos den uppväxande generationen.

En annan grupp som farit illa av halv- och delsanningar är förstås alla anhöriga. För de allra flesta av oss är den sista utvägen att hitta en plats på särskilt boende när en anhörig inte längre kan bo kvar hemma. Den bild som satts av äldreomsorgen genom drevet mot Carema och Koppargården har för lång tid orsakat rädsla hos anhöriga och äldre inför en äldreomsorg som för det allra mesta är av god kvalitet. Den rädslan tar lång tid att tvätta bort.

Min andra fråga gäller paradoxalt nog något som journalister håller högt, nämligen transparens och öppenhet. Startskotten till DN:s drev var personalens nödrop mot en ohållbar arbetssituation, som grundade sig i en infekterad arbetsplatskonflikt. Det hade ingenting att göra med vare sig Carema eller frågan om privat eller offentligt driven vård. Konsekvensen av deras öppenhet blev dåligt rykte av en hel bransch, och min gissning är att många duktiga yrkespersoner inom äldreomsorgen tänker sig för mer än en gång innan man gör samma sak igen.

Det är lätt att trycka på sändknappen när texten är skriven. Men det är svårt att trycka på deleteknappen när skadan är skedd. Jag är inte ute efter att hänga journalistkåren: Vi har alla skäl att vara tacksamma för att ljuset riktas på verksamheter som inte fungerar.  Däremot skulle jag önska mer eftertanke vad gäller konsekvenser för alldeles vanliga människor när drevet väl är igång.

Dels därför att det handlar om tusentals anställda som påverkas av mediernas svartmålning av äldreomsorgen. Dels därför att alla vi som hoppas bli gamla nog att någon gång behöva samhällets stöd, har ett intresse av att personalen vågar anmäla och uppmärksamma de brister som ofrånkomligt inträffar i den här typen av verksamheter. Utan att bli anklagade för vanvård.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 21 oktober 2013 kl 10:09
Uppdaterad: 21 oktober 2013 kl 10:25

Skribent

Thorbjörn Larsson
vd Vårdalstiftelsen