Debatt
Cancer
16 januari 2020 kl 05:05

Jämlik vård kräver att staten tar ett större ansvar

Man förleds lätt att tro att framgångsrik vård sparar pengar. Men det är precis tvärtom, varje räddat liv leder till nya vårdbehov. Det ökande vårdbehovet kan emellertid inte lösas med mer resurser. Uppmärksamheten måste riktas mot hur resurserna används, skriver Prostatacancerförbundets vårdpolitiske talesperson Calle Waller.

Det här är en opinionstext

Calle Waller
debattör och vårdpolitisk talesperson, Prostatacancerförbundet

Debatten om den svenska vården är intensiv, ibland aggressiv. Medan käbblet pågår pressas vården alltmer mellan två fronter. På ena sidan ökar antalet äldre och därmed vårdbehövande mycket snabbt. Demografin bidrar liksom en effektivare akutsjukvård till att gruppen stadigt växer. Eftersom cancer är en ålderssjukdom förväntas antalet nya fall öka från cirka 60 000 till 100 000 per år. Gruppen canceröverlevare ökar ännu mer. Man förleds lätt att tro att framgångsrik vård sparar pengar. Men det är precis tvärtom, varje räddat liv leder till nya vårdbehov.

Samtidigt pressas vården av den explosiva utvecklingen av ny vårdkunskap, nya behandlingsmetoder och teknik. Leder det till att vården blir snabbare, effektivare? Ja, säkert, men framför allt leder även detta på sikt till ökad efterfrågan på vård. Sammantaget pressas vården tillbaka av de växande behoven.

Är mer resurser lösningen? Knappast. Det mesta talar för att mer resurser inte leder till ökad produktion. Nyligen bekräftade ordföranden för Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) Anders Knape att kostnaden för den svenska sjukhusvården ökar, men att prestationen snarare minskar.

Cancervården har sedan tio år fått särskild uppmärksamhet genom den nationella cancerstrategin och de regionala cancercentren (RCC). Bra förstås med tanke på uppmärksamheten, men resultaten är svårfångade. Problemet var och är att staten inte har någon formell makt över vården. Trots att staten ständigt görs ansvarig för missförhållanden ligger makten över vården helt och fullt på våra 21 regioner.

Statens enda verktyg är att försöka övertala eller att muta vårdgivarna. Övertalningsförsök sker genom bland annat riktlinjer, vårdprogram och andra pekpinnar. På nyspråk kallas detta kunskapsstyrning, men följsamheten är högst varierande.

Att erbjuda pengar för särskilda ändamål är ett annat sätt att försöka påverka regionerna. Kömiljarden är ett exempel. Men effekten är omtvistad. Pengarna försvinner lätt i regionbudgetarna. Och följden blir ofta att andra vårdbehov trängs undan i stället för att vården effektiviseras.

Sedan 2010 har antalet administratörer ökat snabbare än läkarna. Regionerna bygger upp egna administrationer kring frågor som skulle hanteras effektivare nationellt. 21 läkemedelskommittéer överprövar de nationella rekommendationer. Regionala vårdprogramgrupper, register, och vårdplaner är andra exempel. För att inte tala om det ödesdigra haveriet av samverkan om ett gemensamt journalsystem. Sådana parallella strukturer binder oerhörda resurser, som annars skulle kunna användas för vårdproduktion.

Att lagen säger att vården ska vara likvärdig är ett slag i luften eftersom ingen har det övergripande ansvaret. Ett exempel: En prostatacancerpatient i region Blekinge får vänta 81 dagar mellan remiss och operation. Länge kan tyckas, men ändå bäst i landet! Alla andra regioner har längre tider med Västerbotten på sista plats. Där dröjer behandlingen 260 dagar. Sådana flagranta missförhållanden kan fortsätta utan någon som helst konsekvens.

Den ökande press som vården utsätts för kan inte lösas med mer resurser. Uppmärksamheten måste riktas mot hur resurserna används. Det är till exempel inte rimligt att akutklinikerna ska ansvara för att följa upp det växande antalet canceröverlevare. Specialiserade öppenvårdsmottagningar med tillgång till cancerkompetens skulle klara detta bättre – och väsentligt billigare.

En sådan reform ligger helt i linje med den nya diskussionen om att primärvården ska stärkas väsentligt för att klara allt som inte kräver inläggning eller högteknologi. Stor enighet finns om behovet – men inte om vägen dit. Att genomdriva större och för patienterna värdeskapande förändringar i svensk vård förutsätter ett nationellt ingrepp i det regionala självstyret. Ansvaret för att beställa och utvärdera vården bör nationaliseras medan regionerna svarar för genomförandet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 16 januari 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 16 januari 2020 kl 05:02

Skribent

Calle Waller
debattör och vårdpolitisk talesperson, Prostatacancerförbundet