Integration

”Jag vill inte ta på mig offerkoftan”

Vi lever i en upp och nedvänd värld, där det blivit fint att vara förtryckt, hedrande att vara offer, ett adelsmärke att vara kränkt och en fjäder i hatten att vara förföljd. Och missförstå mig nu rätt. De som verkligen är förtryckta och offer, kränkta och förföljda finns det all anledning att hjälpa, beskydda och försvara. Vad vi måste vara observanta på är de som spelar ut dessa kort för egen vinnings skull.

När ett av Michael Jacksons album sålde mindre än förväntat anklagade han Sony för en ”rasistisk konspiration”. Richard Thompson Ford skriver i sin bok ”The Race Card” (2009) om denna händelse: ”Mångmiljonären, som genom oräkneliga plastikoperationer såg ut som den ariska stereotypen för Snövit, deklarerade skamlöst: ’När ni slåss för mig, slåss ni för alla svarta människor, döda eller levande’. (Det där mullrandet du hör är ljudet av alla före detta slavar, arrendatorer och offer för Jim Crow-lagarna som roterar i sina gravar).”

När jag nyligen blev kontaktad av en tidning som ville intervjua mig om ”den senaste tidens ökande antisemitism” gjorde jag därför klart att jag inte var intresserad av att ta på mig offerkoftan. Vill man ha exempel på antisemitiska angrepp på mig, är det bara att googla på mitt namn. Då kan man se att Ahmed Rami på Radio Islam har fått för sig att jag utövar ett förfärligt inflytande på svensk utrikespolitik därför att en ambassadsekreterare en gång uttryckt sig positivt om en bok jag skrivit. Och när Svenska Akademien gav mig Axel Hirschs pris var det ett ljushuvud som påpekade att både jag och Hirsch är judar. Detta snille måste alltså tro att Hirsch, som dog 1967, sitter i sin grav och styr prisutdelandet. Och givetvis måste han bortse från alla ickejudar som fått priset sen det började delas ut. 

Svensk antisemitism är oftast av detta harmlösa, för att inte säga komiska, slag. En världsomspännande opinionsundersökning gjord av Anti Defamation League visar att Sverige tillhör de länder i världen som har i särklass minst antisemitism. Sverige ligger på 4 procent. Endast Filippinerna ligger lägre, på 3 procent. Just därför att antisemitism är så lite socialt accepterad i Sverige uppmärksammas antisemitiska påhopp när de förekommer. Det kan ge en bild av att problemet är större än det är.

Men det finns kretsar där antisemitismen ideligen gör sig påmind. I vissa invandrargrupper har liknande opinionsundersökningar konstaterat en antisemitism på mellan 40 och 50 procent. Det är allvarligt. Men det är inte alls lika allvarligt som en del vill framställa det som. Att tro att folk som kommer från länder där antisemitismen är kraftigt utbredd låter det bagaget stå kvar i gränskontrollen när de kommer till Sverige, är givetvis naivt. Men då kan man konstatera att i många av de länder som dessa invandrare kommer från har en antisemitism på över 80, ibland 90 procent dokumenterats. Många blir alltså påverkade av den svenska omgivningen.

Och jag är övertygad om att många fler skulle ha påverkats om vi gjorde klart för folk följande enkla regel: Sverige är ett fritt land. Du får lov att klä dig som du vill, tro på vad du vill och äta vad du vill. Men du får inte hata. Visst hat är rentav förbjudet, men nästan allt hat är dessutom socialt deklasserande. Du stämplar ut dig själv om du hatar i Sverige.

Hade folk bemötts på detta vis, är jag övertygad om att hatet hade minskat. Dessutom hade man behandlat människor som vuxna, ansvarstagande individer. Men i stället ursäktas hatet genom att man skyller på konflikten mellan Israel och Palestina. Som om antisemitism i Mellanöstern är något nytt, som inte funnits före 1948. Detta resonemang bygger dessutom på antagandet att judar i Sverige har ett medansvar för vad som händer i Israel. Och när exempelvis Ilmar Reepalu tänkte till menade han att om svenska judar bara tog avstånd från Israels politik, skulle nog antisemitismen försvinna. Men om judarna i Sverige i allmänhet inte vill ta avstånd? Om man sympatiserar med Israel som stat, innebär det inte att man ansvarar för landets politik. Även den som sympatiserar kan faktiskt kräva att få respekt och slippa att bli attackerad i Sverige. 

De allra flesta svenska judar går inte att identifiera som judar i det svenska vardagslivet. Till undantagen från den regeln hör jag, eftersom jag har skägg, tinningslockar och kippa. Nåja, lockarna har jag alltid dolda bak öronen och kippan är ofta dold av en keps eller hatt. Jag är inte intresserad av att sticka ut, men av religiösa skäl har jag dessa yttre kännetecken. Och i över trettio år nu har jag hållit tusentals föredrag i svenska bygdegårdar, frikyrkor, hembygdsgårdar och församlingshem. Inte om judendom, utan om svensk kulturhistoria.

Jag är ofta i Malmö, staden som framställs som en plats där man omöjligt kan visa sig ute utan att bli antastad om man ser ut som jag. Kanske har jag helt enkelt haft en gränslös tur, men jag har aldrig råkat ut för några obehagligheter. Jag vill inte förringa den rädsla som många andra judar känner nu. Det är möjligt att mitt avvikande utseende helt enkelt gjort mig hårdhudad, att jag ingenting märker. Och kanske signalerar jag någon sorts trygghet, som gör att man inte ger sig på mig. Med detta vill jag bara försöka sätta proportionerna rätt. Antisemitism är inget stort svenskt problem, men den finns. Och man åtgärdar inte problemet genom att låtsas att den inte finns. 

I Belgien, Frankrike och Danmark har folk nyligen mördats enbart därför att de är judar. Och svenska politiker och medier har haft en förunderlig oförmåga att kalla saker vid dess rätta namn. De senaste veckornas alla klavertramp har omtalats av så många i olika sammanhang att jag väljer att förbigå Studio Etts obetänksamma frågor och Jan Guillous smaklösheter. Det som gör mig mer bekymrad är ord som sägs i all välmening, men som visar på en komplett oförmåga att förstå vad det handlar om. Sissela Nordling Blanco, taleskvinna för Fi och heltidsanställd ordförande i Stockholms stads råd för mänskliga rättigheter, twittrade den femtonde februari apropå att hon läst om föräldrar som är rädda att lämna sina barn på den judiska skolan i Stockholm: ”Vi måste prata om nazismen”. Tror verkligen Blanco själv att dessa föräldrar är rädda för nazister? 

Vi pratar ideligen om nazismen. Men ondskan tar sig många uttryck och uppträder i många förklädnader. Vill vi bekämpa den går det inte att ge sig på en gammal halvrutten stubbe från ett sen länge nedsågat träd. Inte om friska skott växer sig allt starkare strax bredvid. 

Vi vill gärna bekämpa rasism genom att byta namn på folkgrupper drabbade av nazism. Vi säger samer i stället för lappar, romer i stället för zigenare, svarta i stället för negrer. Att ordet zigenare är en samlande beteckning för folkgrupperna roma och sinti verkar ha glömts bort. Att den svarte människorättsaktivisten James Baldwins rasande angrepp på det rasistiska USA i sin svenska översättning kallades ”Att vara neger” (1956) kan man knappt skriva längre. Kanske är det därför folk verkar ha en fobi mot att uttala ordet jude.

Vi har redan prövat på att kalla oss ”svenskar av mosaisk tro”, ”hebréer” och ”israeliter” och upptäckt att det inte hjälper ett enda dugg. Under de senaste veckorna har många i olika sammanhang gått långa omvägar för att uttala ordet jude. Mona Sahlin var dock rakryggat tydlig, men när hon intervjuades i teve fick hon liksom ta sats innan hon fick fram ordet judar.

I början av 1900-talet var antisemitismen utbredd och överallt förekommande i Sverige. Men på den tiden kunde en judisk resande gå in på alla bättre restauranger och hotell och enkelt beställa en ”judetallrik”. Där fick man ting som rökt eller gravad lax, inlagd sill, ett hårdkokt ägg och kanske en saltgurka, ting som judar som höll de judiska dietreglerna kosher kunde äta. Folk i restaurangvärlden visste detta och det var inget hymlande med vad ordet stod för. Jag vill inte ha den tiden tillbaka, men den naturlighet som man behandlade den avvikande med, skulle jag gärna se åter.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.