Under vårens skandaler om miljöpartistiska politikers kontakter med turkiska fascister och islamister fick många för första gången upp ögonen för att dessa fundamentalistiska krafter också finns i svensk politik. Samtidigt begick jag ett misstag genom att dela en manipulerad film på Facebook, ett misstag jag direkt korrigerade och bett om ursäkt för upprepade gånger, men som ändå utnyttjats av mina motståndare på ett orimligt vis. Det ledde i sin tur till att jag av min partiledning i Vänsterpartiet tvingades avstå från allt utåtriktat politiskt arbete under en period, trots min 30 år långa personliga kamp mot fascism, rasism och hedersförtryck. Den kampen kommer jag fortsätta, och heller aldrig be om ursäkt för, skriver riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V).
Söndagen den 23 april läste jag i SvD om de trehundra fall av månggifte som är registrerade i Sverige. Jag vet av erfarenhet från släkt och vänner vilket lidande detta innebär för kvinnor.
Samma dag blev jag uppmärksammad om en Youtubefilm med SVT:s logga där det fanns en sekvens om just månggifte som jag delade vidare på min Facebook-sida. Jag hade inte sett hela filmen och när jag fick klart för mig att filmen var en manipulation av en nazistisk organisation, tog jag omedelbart bort den och postade en ursäkt om att jag var ”genuint upprörd och ledsen över min miss”. Denna ursäkt har jag sedan upprepat utan att den accepterats av mina motståndare.
Jag har naturligtvis mått dåligt av det som hänt. Värst har det varit när jag tänkt på alla de somalier som blivit sårade. Det som också har gjort mig ledsen och besviken är att min ursäkt inte godtagits av Vänsterpartiets ledning.
Efter vårens skandaler om miljöpartistiska politikers kontakter med turkiska fascister och islamister fick många för första gången upp ögonen för att dessa fundamentalistiska krafter också finns i svensk politik.
Jag är allt dessa personer föraktar: Jag är kurd-svensk och före detta peshmerga och aktiv i den kurdiska befrielsekampen. Jag är feminist, socialist och antirasist som kritiserat kvinnoförtryck varhelst det utövas. De senaste veckorna har jag på sociala medier och i artiklar i svenska, turkiska och somaliska medier kallats rasist, islamofob och PKK-terrorist. Jag har utsatts för hot som gäller min säkerhet.
Jag har trettio års erfarenhet av kamp mot fascism och rasism. Jag har förföljts och levt under dödshot, vilket fick mig att fly till Sverige. Men jag alltid varit en del av en solidarisk rörelse där det är direkt livsavgörande att man stödjer sina kamrater. Men det som är praktik för peshmergas i de kurdiska bergen under extremt svåra omständigheter gäller tydligen inte för Vänsterpartiets ledning.
Under den tid jag tvingades avstå från allt utåtriktat arbete så var det ingen från partiledningen som försvarade mig. Jag fick inte närvara när partiledningen bjöds in till ett rättegångsliknande möte med svenska somalier i Kista. Här kunde vissa deltagare kasta ur sig i stort sett hur grova anklagelser som helst utan att någon från mitt parti sa det självklara: ”Amineh har gjort ett misstag som hon är ledsen för, men vi känner henne och vet att hon har ett brinnande engagemang för att bekämpa alla former av rasism.”
Redan 2012 kritiserade jag riksdagsstyrelsens beslut att ändra sina stadgar för att tillåt religiösa ceremonier i riksdagens lokaler. Det hus där Sveriges lagar stiftas ska vara en sekulär plats för demokratin där alla ska känna sig inkluderade. Men min dåvarande gruppledare ringde bakom min rygg upp dåvarande riksdagsledamöterna Abdirizak Waberi (M), Mehmet Kaplan (MP) och Amir Adan (M) för att be om ursäkt för mitt agerande. Sedan gav de order till mig att inte uttala mig mer. När jag fortsatte att uttala mig i frågor om kvinnoförtryck så tilldelades jag ingen utskottsplats efter valet 2014.
Förra sommaren försökte jag och andra feminister uppmärksamma förortskvinnornas verklighet. Kvinnor som inte får röra sig fritt eller klä sig som de vill. Flickor övervakas och får inte gå ut på kvällarna. Ledande vänsterpartister ville vifta bort det jag sa och hävdade att jag spred rykten och svartmålade förorten. Det är precis tvärtom. Om man bryr sig om den plats man bor på så måste man också våga se vilka problem som finns för att kunna förändra. Att slåss för dessa kvinnors rättigheter är viktigt också ur ett antirasistiskt perspektiv. Vi måste föra en kamp där också förortskvinnor inkluderas.
Det är sant att sverigedemokrater försöker utnyttja frågan om hedersförtryck för att sprida sina islamofobiska idéer. Men de bryr sig inte om kvinnors rätt och har inget engagemang för att möta och organisera de kvinnor som faktiskt drabbas av förtrycket. Det är detta som samhällets alla goda krafter måste göra.
Min kritik riktas inte mot någon speciell religion eller folkgrupp. Hedersförtryck finns i alla religiösa grupper och bland sekulära. Men det går inte att vara feminist och samtidigt blunda för det kvinnoförtryck som drabbar utsatta kvinnor i förorten. Inte heller går det att vara antirasist och samtidigt bortse från den rasism som drabbar ungdomar och kvinnor i våra mest utsatta områden.
En kvinna har rätt att inte bli trakasserad för att hon är muslim, men också rätt att inte vara rädd för att hon inte är muslim på exakt de villkor som manliga moralpoliser dikterar. Vi får inte blunda för att hundratusen ungdomar är utsatta för hedersförtryck. Samhället hade aldrig accepterat detta om det handlat om etniska svenskar i Stockholms innerstad.
Under de senaste veckorna har jag fått stort stöd från gräsrötter och feminister. Dessa antirasistiska och feministiska krafter i förorten behöver all support de kan få. Att utmana förtrycket kan vara förenat med livsfara, men samtidigt är kampen för demokrati och kvinnors rättigheter något av det viktigaste man kan ägna sig åt.
Så efter allt som fått stå oemotsagt om mig den senaste tiden vill jag säga: I tjugotre minuter lät jag av misstag ett filmklipp med SVT-loggan ligga uppe på min Facebook-sida. Detta ber jag om ursäkt för. Men jag kommer aldrig att be om ursäkt för att jag sedan jag var tretton år har bekämpat rasism och kvinnoförtryck var än det visat sig. Det är en kamp som jag kommer fortsätta med i resten av mitt liv.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
