Flyktingpolitik

”Jag är inte rasist – men jag är orolig”

Varför kan vi, eller vågar vi, inte diskutera flyktingfrågan? En så stor och komplex fråga som är så viktig för oss alla förtjänar en egen debatt, det vill säga en debatt utan att vi samtidigt förhåller oss till vad SD tycker och tänker.

Vi skulle behöva prata om den oro som många känner. Oron för situationen med en växande grupp människor som lever och bor illegalt och arbetar svart. Vi måste våga prata om hur vi får in nyanlända i arbete och egen försörjning. Det rimliga, eller orimliga, att hela den välfärd som med skattemedel byggts och byggs även omfattar de som inte varit med och bidragit. Var verkligen tanken den, att varje människa som på ett eller annat sätt tar sig innanför våra gränser per automatik berättigas till hela vårt välfärdspaket?

Från alla partier haglar förslagen, men de kommer ett och ett och ingen tar ett grepp över hela frågan, det vet jag att vi är många som efterlyser. Vi måste ställa oss frågan om hur mycket varje enskilt förslag kostar. Vi måste till och med ställa oss frågan om vi har råd och ork att ta emot fler flyktingar.

Att vi är många som känner oro visar sig på sociala medier, vid middagsbord, på kafferaster och överallt där människor möts. Ofta får åtminstone jag höra att, ”jag är inte sverigedemokrat men…”. Varken de jag möter eller jag själv är rasister, SD-sympatisörer eller tillhör någon skum brun undergrupp. Vi är helt vanliga människor som går till jobbet varje dag, betalar hyran i tid, skjutsar barnen och bidrar efter bästa förmåga till allas vårt bästa.

För några år sedan oroades vi över hur vi som arbetar ska kunna försörja alla de pensionärer som vi förväntas bli. En ny pensionsålder om 75 år nämndes. Vi ska självklart försörja både friska pensionärer men också de som är sjuka och behöver mycket vård och omsorg.

Detta talas det väldigt tyst om idag. Konstigt nog talas det väldigt tyst om hur vi ska ha råd att försörja den stora grupp nyanlända som inte bidrar till vårt gemensamma, som inte lever upp till vad som tills nu gällt; gör din plikt och kräv din rätt.

Som förtroendevald gräsrot ser jag mycket av det man inte talar om utanför sammanträdesrummen. Nyanlända flyktingar som staten sagt sig försörja via Arbetsförmedlingen, men där ersättningen inte räcker utan kommunen behöver gå in med försörjningsstöd. Att vi som kommun tvingas köpa dyra modulbostäder eftersom staten placerar flyktingar också i kommuner som inte har bostäder. Att antalet omhändertagna barn och unga i invandrarfamiljer ökar.

Vi oroar oss för om våra duktiga lärare kommer att räcka till och orka med, om pengarna vi betalar i skatt ska räcka till att erbjuda alla barn bra skolgång, även till de barn som inte har föräldrar som betalar skatt. Vi oroar oss för vår trygghet, om rättsväsendet och polisen räcker när vi har människor här som inte är beredda att anpassa sig till och följa våra lagar och regler.

Självklart ska Sverige, vi som lever och bor här, kommuner och myndigheter göra vad som ankommer på oss när människor flyr från krig och förtryck, och det har vi gjort. Nu är det dags att lägga fokus på alla som finns här, skapa ordning i flyktingmottagandet med integration, utbildning, arbete, egen försörjning och utvisning av dem som inte har rätt att stanna här.

Vi kommunala företrädare har mycket att säga om hur vi klarar vårt åtagande. Nu har mitt eget parti på nationell nivå lagt örat till marken och lyssnat, något jag är mycket glad och tacksam för, och lagt ett förslag om att nya i Sverige måste kvalificera sig till bidragssystemen. Vi kanske måste förändra vissa av bidragen från grunden, och kanske för alla?

Jag förväntar mig reaktioner på vad jag skrivit, men jag vet att min uppfattning delas av många. Den delas tyvärr av många som istället för att skrika, skriva och prata om det öppet, knyter näven i fickan och lägger sina sympatier hos Sverigedemokraterna. Jag vill se en öppen debatt om sakfrågorna, inte en debatt om Sverigedemokraterna. Det har jag fått mer än nog av.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.