När nyheten kom om Stockholm Prides beslut att inte tillåta Medborgerlig samling (MED), ett liberalkonservativt parti, att medverka som utställare i Pride park fattade jag ett beslut. Det har vuxit fram: För första gången sedan frigörelseveckan 1992 kommer jag att inte delta i Pride. Inte för att jag känner särskilt mycket för MED eller är särskilt insatt i deras politik men för skälen som angavs och för oviljan till dialog.
Läs också krönikan
Jag fick lust att kasta varenda regnbågsfärgad pryl i mitt hem, eftersom regnbågsflaggan inte längre representerar mig. Pride är inte för mig längre.
Jag har varit öppet homosexuell sedan jag var 19 år. På varje skola, universitetet och arbetsplats. Med nya grannar och bekantskaper. Med föräldrar på förskola och skola givetvis. På senare tid som patient i sjukvården och med ett oräkneligt antal färdtjänstchaufförer. Inte en enda gång har jag förnekat min fru eller omskrivit till sambo eller partner.
Jag och min familj är Pride – som det var – 365 dagar om året.
Jag har skrivit många texter om Pride. Om hur viktigt det är – om varför Pride behövs. I en av mina texter på temat uppmanade jag Malmö Stad att hissa regnbågsflaggan på varenda skola i kommunen. Om det skulle hända nu skulle det inte betyda något särskilt för mig. Ingen glädje. Flaggan är inte längre min.
Om inte ett demokratiskt parti som kandiderar till riksdagsval ett valår välkomnas som utställare. Om inte en av deras medlemmar, Alexander Bard, som tillsammans med en av rörelsens ikoner författaren Birgitta Stenberg (1936–2014) invigningstalade på Stockholm Pride för fem år sedan. Vars musikaliska karriär från Barbie till Army of lovers aldrig någonsin gjort annat än att ta ställning för hbt-personer tillsammans med sitt parti inte är välkommen till Pride park för att föra dialog och diskutera med besökare. Då är jag verkligen osäker på om jag har någon plats där. Om min värdegrund i alla delar stämmer överens med Prides.
Och nej, jag försvarar inte den brist på ”god ton” och bristande respekt för meningsmotståndare som provokatören Bard, uppvisar i sociala medier. Men i ärlighetens namn är inte de som genmäler och genast drar paralleller till nazism mycket bättre.
En av anledningarna till att MED inte tilläts ha en plats i Pride park var att en av partiets riksdagskandidater ifrågasatt ordet hbtq-person. Det gör jag också. Jag är inte en hbtq-person. Jag är bara homo. Precis som transsexuella som behöver korrigera sitt kön är transsexuella kvinnor eller män oavsett sexuell läggning. Det betyder inte att jag på något sätt är transfob, men däremot att jag ifrågasätter queer-ideologin. Jag skriver inte under på att kön är en social konstruktion. Stereotypa könsroller kan vara det men inte kön.
Läs också
Men för att vara en del av Stockholm Pride 2018 är ett krav att: ”[...] engagera sig i hbtq-frågor och inte bara i H och B.”
Det är svaret. Ett engagemang för alla bokstäver. Engagemang – det räcker inte med respekt.
Jag tycker inte om identitetspolitik. Den förminskar mig som människa. Och nu har den vunnit och tagit över Pride.
En av de största och äldsta organisationerna som medverkar i Pride har numera inskrivet i principprogrammet att arbeta för att ”motverka homonormativa föreställningar.” Det passerar.
Motverka homonormativa föreställningar.
Som liberal slutade jag gå i Malmö Pride efter att det rosa-svarta blocket 2015 var så hotfulla och så skrämmande att de fick min dotter som stod bredvid mig att gråta. Inget förbud för autonoma våldsbejakande grupperingars medverkan i paraden har meddelats från styrelsen trots förfrågningar. Nu meddelar styrelsen i Stockholm Pride att de Rosa-svartas motsvarighet i Stockholm ”Revolutionär Pride” och ”Queers against fascism” lever upp till kraven på att delta i paraden.
Jag kommer aldrig att sluta arbeta för homosexuellas rättigheter men 2018 slutar jag närvara vid Pride.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
