Irrationell medial hantering av flyktingkrisen

Tysklands beslut att stänga gränsen mot Österrike kom knappast oväntat. Inte ens Europas folkrikaste land och starkaste ekonomi kan ta emot över 60 000 flyktingar under loppet av en vecka. Uppgiften blev till sist övermäktig och ledde till konflikter mellan delstater och federation, samt spänningar inom och mellan politiska partier.

Till det kom oenighet i EU och den direkta vägran från Östeuropa att diskutera kvoter. Den tyske inrikesministern de Mazière framhöll i går att EU:s yttre gränser måste skyddas och att Dublinförordningen gäller. Samtidigt underströk han att flyktingar inte själva kan välja asylland. Detta är ett indirekt erkännande av att Ungern – delvis – handlade rätt och uppfattas så i Bayern.

Nu är Schengenfördraget tills vidare upphävt och vi kan räkna med passkontroller i övriga Europa.  Rutten norrut via Balkan och Ungern är stoppad. Vad det betyder vet ingen, men risken för kaos och våld är överhängande.

Huruvida EU överlever återstår att se. Frågan om gränser är nära knuten till suveränitet och EU är ingen (kon)federation. Motsättningarna är relaterade till andra konflikter och man kan skönja, inte minst i Tyskland, ett växande missnöje med USA, som, förutom avlyssning och annat, enligt många bär det yttersta ansvaret för flyktingkrisen. Irritationen växer även mot Polen, USA:s främsta allierade i Europa, som velat dra in ett ovilligt Tyskland i en konfrontation med Ryssland. 

Det som hänt borde bli en tankeställare för svenska medier. Televisionen och de stora dagstidningarna har – om vi bortser från enskilda journalister – glömt sin roll som nyhetsförmedlare och analytiker för att i stället underblåsa känslor. Ibland har det varit fråga om smaklösa intrång i mänskligt lidande: ”Missa inte” den eller den bilden kunde vi läsa; en jargong och estetik som suddar ut gränsen mellan verklighet och TV-serie. 

Man har låtit oss tro att om vi bara ”vill” kommer allt att ordna sig. Flyktingkrisen kan lösas om vi är ”goda”. En tidning startade ett kändisupprop och vände sig i mästrande ton till prenumeranterna med en fråga som i klartext löd: är du ond eller god!? Värst var kanske formen: det kunde lika gärna ha handlat om telefonförsäljning eller schlagerfestival. Klicka på Facebook!

Vi skall hjälpa dem som är i nöd, men den senaste tiden har präglats av en uttalad irrationalism. Man har påstått att bilder har satt igång djupgående sociala processer som lett till avgörande förändringar.  En tidning förvånas av att opinionssiffrorna för SD ökat – ”trots flyktingkrisen” (!) Konkreta planer på hur man skall lösa problem med bostäder och arbete har inte hörts mycket om. 

Det är självklart att man i ett modernt samhälle inte kan låta människor vandra på vägarna eller lamslå tågtrafiken. Inte heller kan vi vägra att registrera oss när vi kommer till ett främmande land. Framförallt bör ingen tillåtas tjäna pengar på flyktingars belägenhet. Allra minst får okända ”ta hand om” minderåriga vid ankomsten, vilket skett i Stockholm.

Det är inte bara media som borde tänka om. Våra politiker kunde ha visat större öppenhet, ingen nämnd och ingen glömd. Frågan gäller inte om de har rätt, utan om de vågar stå för sina åsikter. Lägg papperna på bordet, tala klarspråk, redogör för innebörden i förslag, prioriteringar och beslut. Då kan vi ha en demokratisk diskussion. Det handlar inte om godhet utan om praktiska frågor och resurser. Målet är väl att ge flyktingar ett värdigt liv, låta dem arbeta och integreras?  Inte gömma dem i skogen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.