Debatt
Hederskultur
17 december 2019 kl 09:36

Denna artikel publicerades för ett år sedan

Intresserar hedersvåldet bara när det passar, L?

Vi i Vänsterpartiet på Lidingö vill att det ska skapas handlingsplaner i skolan för att förebygga hedersförtryck. Men vårt förslag avfärdades med hänvisning till att kommunen redan arbetar med våld i nära relationer. Särskilt förvånande är det att Liberalerna, som har så hög svansföring i hedersfrågor, inte kunde se behovet, skriver Jonas Lundgren och Sven Erik Wånell (V). 

Det här är en opinionstext

Det hedersrelaterade våldet och förtrycket är en fråga som diskuterats allt mer under de senaste åren, inte minst tack vare modiga kvinnor med egna erfarenheter som vägrat tystna i denna fråga. Det är upp till alla, från höger till vänster, att faktiskt se till att komma till rätta med det förtryck och de begränsningar i sina fri- och rättigheter som många, framförallt ungdomar med utländsk härkomst, upplever i dag. 

Enligt statistik från Länsstyrelsen i Östergötland, som har samordningsansvar för frågor gällande hedersrelaterat våld i Sverige, anmäldes 118 äktenskapstvång 2018, 13 anmälningar rörde människor som lurats utomlands för att ingå äktenskap samma år och 38 fall av könsstympning anmäldes. Statistiken säger mycket om vad som händer i Sverige och den extrema utsatthet många, speciellt ungdomar, lever under. 

Ett av de sätt som rekommenderats av bland andra Riksorganisationen Glöm Aldrig Pela och Fadime och organisationen Varken Hora eller Kuvad, för att identifiera och komma till rätta med hedersförtryck redan på ett tidigt stadium är handlingsplaner för grundskola och gymnasium för hur man ska identifiera hedersförtryck och också hur man ska agera när man identifierat detta våld. 

Vänsterpartiet lade en motion på Lidingö om handlingsplan i grund- och gymnasieskolan för att förebygga hedersrelaterat våld- och förtryck. När motionen behandlades i utbildningsnämnden i kommunen hänvisades enbart till att kommunen redan i dagsläget arbetar med frågor som rör våld i nära relationer. Det är förvisso bra att kommunen gör det. Samtidigt är det oroväckande att man i sitt svar på vår motion hänvisar till arbetet med våld i nära relationer eftersom hedersrelaterat våld- och förtryck utgår från andra, kollektiva mekanismer som begränsar människors fri- och rättigheter. 

Något som upprör oss är att de som ansvarar för denna viktiga fråga i Lidingö stad är Liberalerna, ett parti som gjort sig kända för att ta hedersrelaterat våld- och förtryck på allvar. Vi kan bara spekulera om vad deras avslagsyrkande på vår motion beror på. Att motionen kommer från Vänsterpartiet? Att man saknar fullgoda kunskaper i frågan? Att man inte tror att den problematik vi beskriver finns i vår kommun? Det känns tråkigt att det verkar som att det här är en fråga som i första hand engagerar när det passar. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 17 december 2019 kl 09:36
Uppdaterad: 22 december 2019 kl 17:16

Skribenter

Jonas Lundgren
gruppledare för Vänsterpartiet på Lidingö
Sven Erik Wånell
ersättare i utbildningsnämnden för Vänsterpartiet på Lidingö

Nästa artikel

Debatt
Slöja
14 december 2019 kl 04:10

Denna artikel publicerades för ett år sedan

Hedersnormerna är insydda i slöjan

Att få bort hedersförtrycket utan att vilja se dess källor och uttryck är en omöjlighet. Den goda viljans blåögdhet blir integrationspolitikens tragiska fälla. Igen och igen. Det skriver Maria Rashidi, Kvinnors Rätt och Sara Mohammad, Glöm Aldrig Pela och Fadime. 

Det här är en opinionstext

”Bekämpa hedersförtrycket – inte slöjan”. Den distinktionen och tulipanarosen hörs och skrivs allt oftare, i takt med att debatten kring slöjans vara eller icke vara intensifieras. Under hösten har just ovan ord synts i en rubrik på DN:s ledarsida, men budskapet är minst sagt frekvent återkommande i debatten: förtryck ska motarbetas, men slöjan ska fredas från det arbetet.

”Bekämpa hedersförtrycket – inte slöjan”.

Det är bara fyra ord men de återspeglar exakt integrationspolitikens hopplösa kluvenhet – den goda viljan och bristen på att se problemens känsligare sidor. Åsikten levereras vanligen samtidigt med att annat ofta ignorerat – men ack så viktigt – budskap om att ”kampen mot hedersförtryck är en ödesfråga för Sverige”.

DN konstaterar i sin artikel att många av religionens mörka sidor accepterats eller förnekats i felriktad välvilja och rädsla för rasism, när staten och samhället i stället borde ha satt ner foten”.

Ja. Att kulturers och religioners ”mörka sidor” (läs: brott mot mänskliga rättigheter) har accepteras och rentav skattefinansieras i mångkulturens färgrika kaos har vi försökt påtala i nära tjugo år. Men detta gäller också hedersvåldsfrågan och gäller fortsatt i frågan om slöjan. Att få bort hedersförtrycket utan att vilja se dess källor och uttryck är en omöjlighet. Den goda viljans blåögdhet blir integrationspolitikens tragiska fälla. Igen och igen.

Efter tjugo år av debatter och massiva hedersutbildningar verkar till och med tongivande journalister sitta kvar i samma fälla. För så här är det: slöjan på barn ingår i hederskulturers ingredienser – även om DN:s ledarredaktion och makthavarna inte är förmögna att se det.

Låt oss beröra bara två aspekter av denna ändlösa debatt om slöja på barn.

Segregation. Slöjans funktion är att markera skillnad mellan könen och för barn blir det till en skoluniform, ett verktyg för socialisering i könsapartheidsetiken. Men ”tygbiten” separerar inte bara pojkar och flickor utan kan också skapa gränser och rivalitet mellan olika etniska, religiösa och o-religiösa barngrupper. Religion bygger på dogmer, oförenliga med skolans vetenskapsbaserade kunskaper som inkluderar ifrågasättande, av allt.
Den arabiska poeten, Adonis (Ali Ahmad Said Asbar) – kandidat till nobelpriset – är mer välformulerad när han talar om religionens roll i en demokrati: ”Alla religiösa praktiker utanför moskén är en kränkning av samhällets värden. Offentliga institutioner tillhör alla medborgare: i synnerhet skolan och universitetet är rum för den kunskap man delar... Att demonstrera religiös tillhörighet på dessa platser är att våldföra sig på deras själva mening och ändamål. Det är att förgripa sig på idén om gemensam tillhörighet. Det är ett symboliskt uttryck för viljan till separatism. Det betyder: vi vägrar att integreras”.
Så klart.

Hedersnormer. Det föräktenskapliga oskuldskravet – inskrivet i de tre monoteistiska religionerna – är idag bortglömt av både den protestantiska kyrkan och i sekulära demokratier i Väst, men det är faktiskt tvärtom i stora delar av världen. Vi som har flytt från könsapartheidsdiktaturer, där kvinnor riskerar sina liv då de protesterar mot slöjtvånget, vet och har upplevt vad kyskhetslagar innebär. Oskuldsnormerna matas tidigt in i barnen och det är inte konstigt att 94 procent av befolkningen i Mellanöstern och Nordafrika ser ”sex” före äktenskapet som moraliskt förkastligt, enligt det ansedda forskningsinstitutet PEW.

Oskuldsetikens kvinnliga renhetsideal dunstar inte bort av sig själv hos traditionalister i migrationens utanförskap. Den kan avta med tiden, bevaras eller förstärkas. Men slöjan, också i Väst, markerar skillnaden mellan den rena (kyska) och den orena (okyska) kvinnan.

Det är klart att man i Sverige håller tyst utåt om denna nedvärderande syn på majoritetens ”okyska” kvinnor. Undantag är bokstavstrogna imamer som predikar för tolvåriga flickor om att kvinnor är som ”choklad”, de bör vara ”inslagna” i slöja, annars hotar helvetets eld. Det är samma könsapartheidsetik som sanktioneras av makthavarna i flera muslimska länder och den politiska islamens mäktiga organisationer.

”We love our women, we do not exhibit them, we protect them”, summerar Dr Zakir Naik, en av de mest populära tv-imamerna som sänder globalt från Indien, Saudi och numera från Malaysia.

Det är därför troende liberala muslimska kvinnor som indisk-amerikanska Asra Nomani – professor, grundare av ”Muslim Reform Movemenet” – kämpar för att ”återta religionen från patriarkerna”. I Washington Post uppmanar hon öppet sina muslimska systrar att sluta bära slöjan:

”Do not wear a headscarf in “solidarity” with the ideology that most silences us, equating our bodies with “honor.” (Bär inte slöjan i solidaritet med en ideologi som tystar oss och gör våra kroppar till en fråga om ”heder”).

Slöjan signalerar kyskhetsetiken som kan kopplas till döttrars ansvar för familjens heder.

Vi har sagt att slöjan (och alla andra demonstrativa religiösa symboler) bör stanna utanför skolans område och att de religiösa segregationsskolorna bör stängas. Men våra feministiska makthavare väljer att prioritera kollektiva religiösa rättigheter framför barn- och kvinnors mänskliga rättigheter. Nyligen manifesterades detta extra tydligt då Annie Lööf (C) körde över sitt eget parti som röstade om pojkars omskärelse: "Jag beklagar det här beslutet som stämman har fattat" sade Annie Lööf i SVT. Detta efter att parti stämman fattade beslut om omskärelse på pojkar.

Att makthavarna böjer knä inför religioners tilltagande makt i Sverige/EU kan man ”förstå”. Politiker vill ha röster som kan hämtas hos föräldrar, inte hos barnen. Men att stora barnrättighetsorganisationer, statsfeminister och inflytelserika journalister lider också av en närmast patologisk rädsla för att såra kyskhetsetikens högljudda organisationer är faktiskt ett svek mot barnen.

Att få bort segregationstygbiten från skolan – liksom i Österrike, Frankrike, Staffanstorp eller Turkiet 1923 – hade varit ett litet, men viktigt steg mot att lätta på hedersförtrycket, som trots alla hedersinsatser bara har ökat sedan 2001. Det var då Fadime Sahindal krävde lika rättigheter för ”invandrartjejer” – något som förblev en dröm för över hundratusen ungdomar. Så länge tongivande journalister ser könsapartheid som ”kultur” och makthavarna stödjer de organisationer som sanktionerar det, så länge kommer hedersförtrycket att bestå.

För övrigt är vi djupt överens med DN:s ledarredaktion om att ”kampen mot hedersförtryck är en ödesfråga för Sverige”.

Det har vi ju sagt i femton år bara.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 14 december 2019 kl 04:10
Uppdaterad: 12 mars 2020 kl 14:16

Skribenter

Maria Rashidi
ordf. Kvinnors Rätt
Sara Mohammad
ordf. Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime