Flyktingkrisen Hela debatten

Inte humant att lämna de mest utsatta åt sitt öde

Den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget. De orden har hörts mer än vanligt på sistone. När allt fler söker sig till Europa vill också allt fler engagera sig, vilket självklart är välkommet. Men alltför få tycks reflektera över hur de på bästa sätt hjälper världens mest utsatta.

REPLIK Under veckan som gick har vi sett flera typexempel på ett skevt fokus i frågan. I måndags publicerades artikeln ”Cynisk debatt medan människor dör” av Centerstudenters ordförande, Alfred Askeljung, inriktad på mottagande i Sverige. Samma försök till fokusförskjutning såg vi under onsdagens debatt i Aktuellt mellan Jimmie Åkesson och Annie Lööf, för att inte tala om SVT:s temakväll om flyktingar under torsdagen. 

Flyktingkrisen adresseras som om världen bestod av endast två platser – ett krigshärjat Syrien på ena sidan Medelhavet och på den andra sidan ett tryggt Nordeuropa. Men så ser inte världen ut.

Sverigedemokraterna har under lång tid påtalat behovet av akut hjälp så nära krisområden som möjligt, av flera anledningar. Att begränsade resurser räddar fler liv i flyktingläger än i Sverige är väl känt. 

Därtill gäller att merparten av jordens flyktingar aldrig kommer lämna närområdena, få vill och ännu färre kan. Dessutom innebär hjälp i dessa områden att ursprungsland och flyktingstatus kan konstateras betydligt enklare. Utrymmet att nyttja asylsystemet för att höja sin levnadsstandard snarare än för att söka skydd minskar drastiskt.

Flyktingläger är inte permanenta lösningar. Men för de många som lever där måste en så hög standard som möjligt säkras, för deras välmående i dag såväl som för deras möjlighet att anpassa sig till en ny vardag när de flyttar vidare. Vidarebosättningssystemet bör stärkas och bli det självklara valet för den som – under ordnade former – vill ta sig vidare även innan den kris som orsakat flykten är över.

I till exempel Jordanien lever merparten av de syriska flyktingarna inte i läger utan ute i samhället, men till stor del under UNHCR:s försorg. 

Närheten till hemlandet, den närmast identiska kulturen och språket möjliggör en jämförelsevis friktionsfri vardag såväl som en smidig återflytt när situationen i Syrien stabiliserats och alla krafter behövs för att återuppbygga landet. Det Jordanien och jämförbara länder behöver av från oss är resurser för att hantera situationen. Tillsammans kan vi göra underverk för att minska lidandet för de miljontals människor som är på flykt.

Det står givetvis var och en fritt fram att prioritera bland principer. 

Säkerligen – uppenbart – finns det de som anser den välfärdsvinst som enskilda kan få genom att flytta till Europa är så stor att den väger upp det faktum att de allra flesta aldrig kan nås av den sortens hjälp. 

Där finns också de som helt enkelt anser att var och en som – oavsett bakgrund – vill pröva sin lycka i Europa ska få tillträde. Men låt oss tycka att ni prioriterar fel.

Det är inte rimligt, det är inte heller värdigt, att endast fokusera på de som väljer att till varje pris korsa Medelhavet, trots att de redan undsluppit krigets fasor när de nått den strand de vill lämna. När människor lider och alldeles för ofta dör kan vi inte fokusera på att omfördela välfärd bland de som lever i säkerhet, vi måste satsa på att säkra och om möjligt höja livskvaliteten för de som har det absolut sämst. Er politik gör nämligen att flyktingkollektivet som helhet förlorar.

Ni kan gärna tycka att invandring till Sverige är bra för landets utveckling eller en rättighet ingen kan förvägras. Men vi tänker inte acceptera att ni oemotsagda kallar det för en human flyktingpolitik när det lämnar de mest utsatta åt sitt öde.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.