Komplementär vård

”Inrätta en professur i integrativ medicin!”

Den som avfärdar den komplementära och integrativa medicinen med kostnadsargument bör tvingas svara på en följdfråga: Vad kostar det att låta bli? Det skriver åtta namnkunniga skribenter och vårddebattörer. 

Regeringen vill värna patienterna i vården och öka patientinflytande och patientsäkerhet inom vårdformer som patienterna efterfrågar, men som konventionell vård inte kan erbjuda. Under de senaste decennierna har fyra utredningar tillsatts för detta ändamål. Alla har misslyckats. Nu är det dags för den femte. I dagarna presenterar utredaren Kjell Asplund, sin rapport. Även han kommer att misslyckas. Anledningen: Ingen av utredarna har utgått från patientens preferenser.

Nyligen publicerades en jämförande studie i ”Journal of Alternative and Complementary Medicine” där smärt- och stresspatienter i landstingvård jämfördes med patienter inom integrativ vård i motsvarande, eller till och med svårare, tillstånd.

För patienterna inom integrativ vård minskade sjukskrivningarna mer påtagligt än inom konventionell vård. Tidigare forskning visar att patienterna inom integrativ vård i Sverige har en signifikant ökad livskvalitet, och var i behov av en betydligt lägre grad av medicinering, jämfört med patienter inom konventionell vård. Det finns alltså en tydlig samvariationen mellan patientens bästa och ökad samhällseffektivitet.

Nu tvingas det integrativmedicinska sjukhuset, Vidar Rehab (fd Vidarkliniken), att lägga ned, efter att Region Stockholm (Stockholms läns landsting) valt att inte förlänga sitt avtal med kliniken. Det patientfokus som finns på regeringsnivå ersätts tyvärr ofta av ett egenintresse när ansvaret läggs på regionnivå – samma nivå som ska värna konventionell vård.

Ska patientintresset hamna i fokus måste tydliga direktiv ges på nationell nivå. Utredaren Kjell Asplund har ingenting med nedläggningen av Vidar Rehab att göra, och inget mandat att lägga sig i huvudmannafrågan. Men han borde i sitt slutbetänkande förhålla sig till konsekvenserna av den.

Tre av fyra svenskar efterfrågar kompletterande terapier eller läkemedel, enligt en Novus-undersökning från 2015. Kanske har patienten kommit längre än vårdens representanter när det gäller förståelsen för att människan är en helhet och måste behandlas därefter. När allt fokus ligger på cancertumören så reduceras människan till att bli sin tumör.

Behovet av vård som ser till hela människan kommer inte att minska bara för att den inte längre erbjuds i Sverige. De som kan kommer att söka sådan vård utomlands, i Tyskland, Frankrike eller Schweiz där valfriheten i vården tas på allvar, kanske också i andra länder där insynen är mer begränsad. Vi får därmed en okontrollerad införsel av alternativmediciner och vårdflykt till andra länder. Världens mest kontrollerande och registrerande land kommer att mista kontrollen över befolkningen på vårdområdet.

För att möta patienternas önskemål, och säkra att kontrollen över att svensk vård stannar i Sverige, måste den evidensbaserade kunskapen om komplementära medicinska metoder säkras i landet. Vi håller med molekylärprofessorn och den integrativa medicinens fiende nummer ett, Dan Larhammar, om behovet av säkerställd vetenskaplig höjd inom medicinområdet. Han vill ha samma höga, av WHO stipulerade, nivå på forskningen även på detta område där han själv inte har kompetens.

Vi föreslår: Inrätta en professur i Integrativ medicin. Sådana är självklara i utvecklade forskningsnationer som USA, Tyskland och Schweiz. Endast med en professur, meriterad inom integrativ medicin, kan vi behålla och stärka den nationella kompetensen på området. Utöver det behöver ett nationellt centrum för integrativ medicin, enligt amerikansk modell, upprättas, med uppgift att kunskapsutveckla och kvalitetssäkra andra vårdinriktningar än skolmedicinen, såsom antroposofisk hälso- och sjukvård, kiropraktik och osteopati.

Bara genom att sluta hantera patienterna som kunder i ett produktionsföretag, kan vi stärka evidensen i vården. Patienternas vilja och behov kan då ingå i evidensmätningarna – som i andra länder. Och vi kan behålla kontrollen över patienternas rörelsemönster i världen, nu när vi inte själva kan tillgodose deras önskemål och behov.

Den som avfärdar detta med kostnadsargument bör tvingas svara på en följdfråga: Vad kostar det att låta bli?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.