Debatt
NPF
19 december 2019 kl 05:05

Inkluderingen har inte gått för långt, den har knappt börjat

Neka inte elever med särskilda behov tilläggsbelopp, utan arbeta systematiskt för att öka inkluderingen. Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) ska inte betala för politikens ansvarslöshet, skriver Sven Bölte, Steve Berggren och Anna Borg på Center of neurodevelopmental disorders (KIND) vid Karolinska institutet. 
 

Det här är en opinionstext

Trenden i många kommuner är att de i allt lägre grad beviljar tilläggsbelopp för elever med NPF. Tillägget används av många fristående resursskolor för att kunna erbjuda en inkluderande skolgång för eleverna. Att beviljandegraden minskar gör att fristående resursskolor på sikt kommer att drabbas av nedläggningar vilket kan få katastrofala följder för elever med NPF och deras familjer.

Vi bevittnar dagligen hur utmanande det är att få till en fungerande skolgång för elever med NPF. För det flesta är resursskolan inget val, utan det enda alternativ som verkar fungera efter åratal av kamp och försök att få till en fungerande skolgång.

Vi vet inte om fristående resursskolor utför ett bättre inkluderingsarbete än kommunala skolor, då detta aldrig undersökts, vilket i sig visar på ett bristande systematiskt uppföljningsarbete. Men att slå sönder dessa fungerade konstruktioner utan ha undersökt frågan och utan att ha en plan för en långsiktigt förbättrad inkludering i den kommunala skolan är emot både vad skollag och barnkonvention föreskriver.

Även om vi inte kan bedöma kvaliteten av fristående resursskolors inkluderingsarbete, visar vår forskning att inkludering av elever med NPF är undantag snarare än regel i den svenska kommunala skolan. I en rapport från 2018, baserad på resultat från 68 skolor och 4 778 skolpersonal fann vi att kunskap och inkluderingskompetens kring NPF var mycket låg. Exempelvis angav bara 5,8 procent av skolpersonalen att de var förberedda på arbetet med elever med NPF. Endast 14,2 procent ansåg att de utöver sin grund- eller lärarutbildning hade fått ta del av någon form av kompletterande högskoleutbildning med fokus på NPF. Bara 18,3 procent av skolpersonalen rapporterade att specifika stödinsatser tillhandahålls i den mån som NPF-elever har behov av, och 10,9 procent uppgav att det förhåller sig på samma sätt med kompletterande stödinsatser. Dessa siffror är alarmerande med tanke på att inkludering av elever med NPF är obligatoriskt i svensk skola.

I januariöverenskommelsen kan man läsa följande:

”Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019).” (Skolan, punkt 52). 

Detta är inte i linje med den aktuella utvecklingen kring tilläggsbeloppet. Vår forskning visar att verklig inkludering knappt har påbörjats, och om beviljandet av tilläggsbeloppet minskar så minskar även möjligheten att ge särskilt stöd i mindre undervisningsgrupper till elever som har behov av det. Politiken lämnar därmed inte bara NPF-eleverna och deras anhöriga i sticket, utan även den pedagogiska personal som försöker få till en fungerande skolgång för dessa elever.

Den aktuella politiken visar med andra ord inga tecken, ingen vilja och ingen plan för att förverkliga inkludering i svensk skola. En genomtänkt plan baserad på forskning och systematik skulle inte bara följa lagen, utan också lösa kommuners ekonomiska utmaningar på lång sikt. Detta skulle bidra till en mer evidens- och kunskapsbaserad skolkultur. Ett sådant fokus har tyvärr fått stå tillbaka till förmån för enbart ekonomiskt motiverade beslut.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 19 december 2019 kl 05:05
Uppdaterad: 19 december 2019 kl 05:03

Skribenter

Sven Bölte
professor, chef för KIND, Karolinska institutet
Anna Borg
specialpedagog, skolsamordnare KIND, Karolinska institutet
Steve Berggren
med dr, psykolog, specialist i neuropsykologi, KIND, Karolinska institutet