Debatt
Skolkommissionen
4 maj 2017 kl 05:30

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

”Initiativ underifrån ger den bästa skolan”

Att staten enligt Skolkommissionens förslag ska ta ett större ansvar för det lokala utvecklings­­arbetet i skolan är inte rätt väg framåt. Det riskerar att frånta huvudmännen incitament för att ta ansvar på riktigt.

Det här är en opinionstext

Nyligen släpptes Skolkommissionens slutbetänkande. Det var efter­längtat och förväntningarna var höga. Och visst innehåller det ­flera goda förslag som, om de blir verklighet, kan komma att leda till avsevärda förbättringar av den svenska skolan. Det gäller exempelvis delarna som rör kompetensförsörjning och lärarnas möjligheter till kontinuerlig kompetens- och professionsutveckling. Särskilt intressanta är förslagen om ett professionsprogram för lärare och skolledare och åtgärder för att stärka forskningskapaciteten.

Ett område som ­Skolkommissionen med rätta fokuserar på är hur vi ska hantera den ökande ­olikvärdigheten. Det är ett faktum att det råder betydande skillnader mellan skol­huvudmän i hur man klarar att sköta sitt skolväsende, med konsekvenser för kvaliteten i utbildningen.

Men det som oroar är slutsatsen som Skol­­kommissionen drar om att statens roll för att ”hjälpa” svaga skol­huvud­män och skolor måste stärkas. Detta är feltänkt. Inte nog med att det förstärker den redan otydliga ansvars­fördelningen. Det riske­rar också att frånta skol­huvud­männen incitamenten för att ta ansvar på riktigt. 

Staten ska göra det som staten ensam har möjlighet att göra, nämligen lagstifta, besluta om mål och inriktning, ta ansvar för nationell uppföljning och utvärdering, ansvara för kompetensförsörjning, säkerställa kvaliteten i lärarutbildningarna, garantera professionsutveckling och avsätta medel för praktiknära forskning. Kommissionens förslag inom dessa områden är därför mycket välkomna. Däremot ifrågasätter vi förslaget om en regional statlig myndighet till stöd för skolutveckling. 

Lösningen på alla problem är inte alltid fler eller andra myndigheter. Det är inte genom påbud uppifrån som man åstadkommer robusta förändringar och långsiktig utveckling. Inte heller genom spridda statliga satsningar i form av enstaka lyft och andra kompetensutvecklingsinsatser. Den skolutveckling som ger bestående effekt är den som sker på initiativ ”underifrån”, som utgår från kunskap om och analys av de lokala behoven, som fokuserar på frågor som identifierats i klassrum och skolverksamhet där lärares och skolledares kunskaper och erfarenheter tas tillvara och som ­bygger på forskningsbaserad kunskap.

Det som behövs är kontinuerligt utvecklingsarbete som involverar de verksamma i skolan och som svarar mot de behov av fördjupad kunskap som lärare och skolledare har för att klara undervisningspraktiken.
 
Som exempel
kan nämnas det forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) som bedrivs med det fristående forskningsinstitutet Ifous som samordnare där flera skol­huvudmän finansierar och driver FoU-arbete i samverkan med forskare för att stärka och utveckla sin skolverksamhet. När skolhuvudmän tar initiativ till sådan samverkan för att med forskningsbaserad kunskap som grund långsiktigt och strategiskt utveckla den egna verksamheten, då händer det saker.

Vi vet att många skolhuvudmän satsar på sina lärare och på att ständigt utveckla sina skolor och därmed uppnår goda resultat. Utmaningen är att få alla skolhuvudmän att ta detta ansvar för att garantera likvärdigheten. Om staten, i stället för att ge sig in på huvudmännens ansvarsområde, såg till att fokusera på sitt, skulle detta frigöra utrymme för huvudmännen att arbeta strategiskt och långsiktigt. Det staten kan göra är att ge incitament för ett sådant ansvarsfullt arbete. Här hade vi önskat se lite mer av nytänkande och förmåga att tänka ­utanför boxen.
 
Skolkommissionens förslag borde i ­högre utsträckning bygga på initiativ som tar tillvara redan fungerande strukturer för ett effektivt skolutvecklingsarbete. De borde öppna för att pröva nya former och forum för samverkan och även involvera andra aktörer, så som är fallet inom andra sak- och politikområden. 

Till syvende och sist handlar det om tillit, precis som Skolkommissionen slår fast. En sådan tillit är nödvändig och den måste gälla även skolhuvudmännen, det vill säga de som fortfarande har ansvaret för att göra jobbet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.