Välfärd

Ingen vinner på en välfärd med lägre ambitioner

Tillgången på arbetskraft och skattekraft förmår inte mäta sig med de kraftigt ökande behoven av välfärdstjänster. De stora resurs- och personalförstärkningar som många ser som lösning, kommer alltså inte. Om inte kommunsektorn arbetar mer effektivt väntar i stället mer av försämringar, slutreplikerar Bettina Kashefi och Anders Morin från Svenskt Näringsliv.

Slutreplik. I en artikel i Dagens Samhälle visar vi att kommunsektorn står inför omedelbara och svåra utmaningar till följd av den demografiska utvecklingen. De delar av befolkningen som har störst behov av välfärdstjänster – barn och ungdomar och personer över 80 år ­– växer snabbt, medan andelen i arbetsför ålder, vars arbete ska finansiera vård, skola och omsorg, sjunker.

Detta är inte bara en sifferexercis. Redan nu märks svårigheterna att möta de ökande behoven genom att personalförsörjningen inte matchar behovsökningarna. Det kan ses på sjukhusen där personalbrist orsakar stängda vårdavdelningar med överbeläggningar och växande köer som resultat.

Mot denna problembild invänder Åsa Plesner från tankesmedjan Balans med att:

”En växande befolkning är inget problem alls. Tvärtom är det praktiskt och bra att vi är fler som lever, och lever länge, i Sverige. Även för näringslivet – fler medborgare betyder också fler kunder.”

Det är som när man dagdrömmer, allt är enkelt. Det finns färdigbyggda förskolor och skolor, och färdigutbildad personal vid sjukhusen redo att möta de ökade behoven. Och skattekraften hänger förstås med och möjliggör finansieringen. 

Men med öppna ögon är det värre. Kommuner och landsting har uppenbara problem att tillgodose de ökade demografiska behoven, något som även SKL pekat på i sina analyser. SKL visar att tillgången på arbetskraft och skattekraft inte förmår mäta sig med de kraftigt ökande behoven av välfärdstjänster. De stora resurs- och personalförstärkningar som många ser som lösning, kommer alltså inte. Om inte kommunsektorn arbetar mer effektivt väntar i stället mer av försämringar.

Det skulle helt enkelt bli sämre välfärd utan effektiviseringar. Kanske är det just det som Åsa Plesner drömmer sig tillbaka till och skriver att:

”Välfärdens problem är detta; kostnaderna stiger till följd av krypande ambitionshöjningar.”

Plesner hävdar också att digitalisering inte är en lösning, utan att den tvärtom förvärrar problemen. Återigen är verkligheten det stora problemet.

Det finns redan rader av exempel på hur digitalisering förbättrat välfärdstjänster samtidigt som de gett bättre arbetsmiljö för personalen. Här är ett: Med trygghetskameror, som används av hemtjänsten för att hålla uppsikt under natten i stället för att göra fysiska besök, så visar en studie från Socialstyrelsen att personalens arbete underlättas. De kan ägna mer tid åt dem som har störst behov av personliga besök under natten.

En välfärd med lägre ambitioner vore en mardröm för hela befolkningen och även för Sveriges internationella konkurrenskraft. Detsamma gäller en kommunsektor som inte nyttjar de hissnande möjligheter som digitaliseringen rymmer.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.