Oberoende beräkningar av managementkonsultbolaget Roland Berger visar att regeringens förslag innebär tvingande investeringar om 9,1 miljarder kronor som ska betalas av hushållen. Det kan jämföras med satsningen på innovationsprogram mot bioekonomi: Bioinnovation, som är på 0,5 miljarder kronor, en satsning som över en natt tappar betydelse om regeringens förslag genomförs. På samma sätt framstår höjningen av presstödet till tidningar som en verkningslös åtgärd när man avser att öka kostnaderna mångdubbelt i andra änden. Dessa tidningar är exempel på en av många aktörer i näringskedjan för returpapper, som nu drabbas av bristen på miljömässig och politisk logik.
För pappers- och tidningsinsamlingen finns en tydlig efterfrågan då returpapper är en uppskattad råvara för nya produkter som tidningar, emballage och hygienprodukter. Många av oss vet att en cellulosafiber kan användas upp till 7 gånger. Efterfrågan har gjort att vi ständigt utvecklat vårt insamlingssystem, informerat hushåll och arbetat med utbildning för skolor. Vi har för tidningar en cirkulär affärsmodell som politiker och andra sektorer fortfarande bara fantiserar om.
Vi hanterar löpande utmaningar som kunskapsluckor hos unga konsumenter, kostnadseffektivitet för en insamling i hela landet lika för alla och omställningen i en globalt pressad tidningsindustri.
Men nu är det största och omedelbara hotet ett förslag från en Socialdemokratiskt ledd regering där Miljöpartiet får utrymme att önsketänka utan analys av effekterna för konsumenterna och för industrin. Inte bara om ett utan om två parallella system för pappers- och tidningsinsamling. Resultatet blir helt orimliga kostnadsökningar för oss alla, konsumenter såväl som producenter och dessutom utan ökad miljönytta. Detta då returpapper återvinns till mer än 90 procent redan idag. Bilden förstärkas av att undersökningar återkommande visar att 9 av 10 medborgare är nöjda med dagens system för insamling och återvinning av tidningar. Att skapa dubbla insamlingssystem, ett utvecklat system av återvinningsstationer och insamling vid hem, fritidshus och allmän plats är miljömässig, politisk och samhällsekonomisk dumhet.
Vår största oro handlar om att regeringens politik försämrar konkurrenskraften för svensk pappersindustri när kostnader ökar och det återvunna materialet inte blir konkurrenskraftigt. Idag har flera bruk investerat i produktion som använder returfiber, investeringar som konstigt nog hotas av vad som sägs vara miljöskäl. Men inte heller här hänger regeringens förslag ihop. Det finns ingen redovisad miljönytta utan lösa antaganden baserade på gamla konsultrapporter som underkänns i den nu genomförda remissrundan. Tvärtom visar nya beräkningar marginell nytta trots merkostnader på över 7 miljarder kronor (totalt 9,1 med utbyggnad av dagens system med återvinningsstationer). Hushållen tycker nämligen i allmänhet att dagens system fungerar bra och återvinning är inte enligt nya fakta beroende av avståndet till återvinningsstationen. Kanske behövs det inte heller så många beräkningar för insikten att öka återvinningen över dagens cirka 95 procent är svårt och inte värt kostnaden när andra verkliga miljöutmaningar som materialväxling söker vår kollektiva uppmärksamhet.
Gör inte detta till en valfråga, skapa långsiktighet för industrin och det viktiga miljöarbetet som återvinningen är. En majoritet av riksdagen måste enas om vägen framåt inspirerat av Förpackning.- och tidningsinsamlingens bostadsnära grundmodell, en utbyggnad motsvarande 2 000 stationer.
För miljön och industrins skull, gör om och gör rätt!
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
