Debatt
Alliansen
13 februari 2017 kl 11:07

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Ingen kan strunta i tredje största partiet

Löfven har bildat en regering som är beroende av aktivt eller passivt stöd från SD. Motsvarande situation skulle uppkomma om allianspartierna övertog regeringsmakten. Ändå gäller dagens politiska och mediala upprördhet bara det ena av dessa scenarion. Privilegiet att formulera de politiska problemen har vänstern aldrig lämnat ifrån sig.

Det här är en opinionstext

REPLIK till Jesper Bengtssons krönika Slutsatser bara en desperat moderatledare kan dra”.

Stefan Löfven leder en minoritetsregering. Den regeringen behöver stöd av Sverigedemokraterna om allianspartierna säger nej till dess förslag i riksdagen. Om regeringen har med SD på vagnen kan den få igenom sin politik. Utan det stödet riskerar regeringen att gå på pumpen, som nyligen skedde när Löfven i avsaknad av stöd från SD tvingades att i vårens propositionsförteckning stryka vallöftet om kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser.

Ett annat tungt bakslag noterade regeringen när civilminister Ardalan Shekarabi inte lyckades övertyga Jimmie Åkesson om att företag som vill sälja till det offentliga måste erbjuda sina anställda lön, semester och arbetstid i enlighet med svenska kollektivavtal.

Det politiska läget i dagens Sverige kan alltså beskrivas som att Löfven har bildat en regering som för att få igenom sin politik är beroende av aktivt eller passivt stöd från SD. Motsvarande situation skulle uppkomma om allianspartierna övertog regeringsmakten givet nuvarande parlamentariska läge. Ändå gäller dagens politiska och mediala upprördhet bara det ena av dessa scenarion. Privilegiet att formulera de politiska problemen har vänstern uppenbarligen aldrig lämnat ifrån sig.

För snart en månad sedan meddelade min partiledare på en hastigt inkallad pressträff att Moderaterna var öppna för att söka stöd för partiets politik i konkreta sakfrågor hos samtliga riksdagspartier i de fall där förutsättningar finns.  

Nyhetsvärdet i uttalandet var egentligen litet. För det är så det parlamentariska arbetet om än inte i organiserade former har bedrivits i snart sju år, sedan svenska folket i valet 2010 röstade bort Fredrik Reinfeldts majoritetsstöd i riksdagen.

Visst, Anna Kinberg Batras besked hade dålig tajmning och borde ha kommunicerats bättre och hon kunde också ha uttryckt sig klarare. För budskapet var i grunden mycket enkelt: Det ska inte vara tabu att samtala med företrädare för riksdagens tredje största parti i enskilda sakfrågor.

Men ingenting i politiken tycks vara begripligt nog för att inte kunna vantolkas. En som kan den konsten till fulländning är den S-märkta tankesmedjan Tidens chef Jesper Bengtsson. I upprörd iver påminner han om SD:s nazistiska rötter och hojtar om att moderatledaren bjuder in till en blåbrun röra.

Det är naturligtvis oseriöst. Varje minoritetsregering måste ha stöd av andra partier i riksdagen. Det gällde för Reinfeldt 2010-14, det gäller för Löfven i dag liksom för den regering som Kinberg Batra vill leda. Med Bengtssons logik skulle Löfven få någon slags nazistämpel på sig var gång regeringens förslag vinner stöd i riksdagen med hjälp av SD-röster. Det är trams, beskrivningen stämmer ju inte alls in på Löfven. Men vad som är sant är att inte heller Löfven rår på det parlamentariska läget.

Så nej, det är ingen tillfällighet att Stefan Löfven har rest runt i landet för att träffa gräsrötter och signalerat att han i sommar hoppar över Almedalen för att besöka väljare som behöver lugnas med nya löften inför valet 2018. Löften som Löfven hoppas ska göra honom oberoende av SD:s röster efter nästa val.

Jag tror inte för en sekund att Socialdemokraterna vill bilda regering eller ens budgetförhandla med Sverigedemokraterna. Det är inte aktuellt för Moderaterna heller, som bekant. Men väljarna har röstat in Sverigedemokraterna som tredje största parti i Sveriges riksdag och det kan man som politiker i längden inte bara strunta i. Om nu Jesper Bengtsson trodde det.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.