Debatt
Ambulanssjukvård
16 juni 2015 kl 10:46

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Ingen får tvivla på vems ansvar nödsamtalet är

Flisa anser, liksom Riksrevisionen, att vi behöver utreda vilken driftsform som är bäst när det gäller SOS Alarm. Vi instämmer med rekommendationen om att SOS Alarm måste arbeta med relationerna till landstingen så att förutsättningarna för en väl fungerande alarmeringsverksamhet stärks.

Det här är en opinionstext

Håkan Klementsson
MD, PhD, ordförande Föreningen för ledningsansvariga inom svensk ambulanssjukvård, Flisa

REPLIK. Föreningen för ledningsansvariga inom Svensk ambulanssjukvård (Flisa) vill korrigera och nyansera den bild som företrädare för SOS Alarm ger i debattartikeln ”De som behöver 112 måste nå fram.”

Ambulanssjukvården har under de senaste decennierna genomgått en dramatisk kulturresa från transportorganisation lydande under brandförsvaret till en akutmedicinsk vårdgivare inom landstingen.

Staten har genom Försvarsdepartementet sedan 1994 ett avtal med SOS Alarm AB om förvaltning av nödnumret 112 och för tillsynen av detta nödnummer ansvarar MSB. Detta är en bra lösning, tycker Flisa. Däremot är tillsynsansvaret av överkopplingen av samtal från SOS Alarm till funktion för alarmering och dirigering av ambulans (det vill säga när det blir ett sjukvårdsärende) mindre bra preciserat, det vill säga inte alls preciserat.

Detta tillsynsansvar måste förtydligas. Och så fort det har blivit ett vårdsärende är det landstingens ansvar.

Detta då ambulanssjukvården i dag har ett flertal olika slags resurser för att på bästa sätt bistå den hjälpsökande på samma sätt som andra blåljusorganisationer som polis och räddningstjänst. För de sistnämnda är det självklart att sitta i egna larmcentraler och dirigera sina egna resurser. Detta då man bättre, med omedelbar kännedom om den egna organisationen, kan avväga åtgärd mot tillgängliga resurser för att nå bästa verkningsgrad. 

Sjukvården har i grunden samma behov men då sjukvårdens behov och tillgång till resurser ser olika ut runt om i vårt land kan detta vara svårare att organisera. Men det får inte råda något tvivel om att så fort ett nödsamtal blivit identifierat som ett sjukvårdsärende är det respektive sjukvårdshuvudmans ansvar. Hur sedan respektive landsting löser denna uppgift kan variera. Man kan teckna avtal med larmoperatör eller välja att driva larmcentral i egen regi.

Evidens för att den ena av dessa båda lösningar skulle vara bättre än den andra saknas emellertid. För att använda Riksrevisionens ord ”För lite kunskap och för lite lärande i larmkedjan för ambulanssjukvård” (RiR 2012:20).  

Med larmkedja menar man då processen från nödsamtal till dess att sjukvården är på plats hos den hjälpbehövande. Men för att kunna öka kunskapen och lärandet hos larmkedjan krävs en öppenhet vad gäller att redovisa beslutsunderlag, beslutsstöd och olika slags larmdata, ett område där även SOS Alarm ser att man har en förbättringspotential. 

Först med ett stort mått av öppenhet och beredvillighet att dela med sig av samlade kunskaper och erfarenheter kan man klokt utvärdera larmkedjan i syfte att förbättra densamma. Då duger det inte att gömma sig bakom begrepp som bolagshemligheter och andra argument som framförts inte bara till sina avtalspartner utan även till granskande journalister.

Två landsting, Västmanland och Uppsala, tror mer på en obruten akutvårdskedja där sjukvårdspersonal kommer in tidigt i vårdförloppet, än på en obruten larmkedja. SOS Alarm påpekar mycket riktigt att det saknas tillräcklig evidens som styrker att ambulansprioritering ska utföras av sjuksköterskor men förtiger att det råder nästintill nationell konsensus om att detta vore av värde!  

Och utanför våra gränser arbetar man i denna riktning. I England är till exempel sjukvårdspersonal på väg in i larmcentralerna och även i Norge vill man ha sjukvårdsutbildade på plats i larmcentralerna.

Flisa anser vidare, liksom Riksrevisionen (RiR 2015:11) att vi behöver ”utreda vilken driftsform som är bäst”. Vi instämmer även i rekommendationen till SOS Alarm att arbeta med relationerna till landstingen så att det stärker förutsättningarna för en väl fungerande alarmeringsverksamhet. 

Riksrevisionen skriver även att man vid ”arbetet med framtagandet av en ny teknikplattform bör bolaget beakta möjligheten att kunna dela information med andra aktörer i larmkedjan”.

Det sistnämnda är av yttersta vikt för att kunna utvärdera såväl larmkedja som akutvårdskedja liksom för att kunna bidra till ett medicinskt kvalitetsregister för ambulanssjukvården, anser Flisa. 

Och för detta behövs nationell styrning så att gemensamma gränssnitt användes vid all alarmering oberoende av aktör. Ansvaret för detta är statens.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 16 juni 2015 kl 10:46

Skribent

Håkan Klementsson
MD, PhD, ordförande Föreningen för ledningsansvariga inom svensk ambulanssjukvård, Flisa