Den svenska välfärdsmodellen bygger på tanken att alla människor som befinner sig på svensk mark omfattas av ett grundläggande skydd. Socialtjänstlagen är ett slående exempel på denna territorialprincip. Även om en konsekvent tillämpning i stort sett är en omöjlighet är reglerna mycket tydliga: En kommun kan inte avsäga sig ansvaret för personer som stadigvarande vistas inom dess gränser.
Därför kan det knappast komma som en överraskning att den svenska välfärdsmodellen förutsätter att staten har kontroll över vem som stadigvarande vistas i landet. Invandringen måste vara reglerad och om en sökande vägrar att följa ett avslagsbeslut måste ordningsmakten kopplas in. I praktiken har detta fungerat mycket dåligt under många års tid, men av det följer ju inte att all verkställighet ska överges – tvärtom. Att olika myndigheter inte ska motverka varandra vid verkställandet av beslut och domar borde vara en självklarhet.
Ett nätverk som kallar sig Socialistiska socionomer redovisar en annan syn på saken här på Dagens Samhälles debattsida. Utlänningslagens 17 kap. 1 § föreskriver att socialtjänsten ska lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden till bland annat Polismyndigheten, om detta behövs för att verkställa ett beslut om avvisning. Artikelundertecknarna, varav flera är yrkesverksamma på olika socialförvaltningar, anser helt uppenbart att det juridiskt riktiga beslutet vore att neka polisen sådan hjälp, i strid med utlänningslagen. Till stöd för denna uppfattning åberopas några allmänna målsättningsformuleringar i socialtjänstlagen, regeringsformen och barnkonventionen. Dessutom anser de att utlämning av uppgifter vore ett brott mot sekretesslagen.
Nu är det som så att det finns en klar och specifik bestämmelse i utlänningslagen som reglerar socialtjänstens skyldighet. En sådan bestämmelse kan inte övertrumfas av allmänna och vaga skrivningar i socialtjänstlagen om att olika intressen och mål ska beaktas. Varför sekretesslagen i det här fallet skulle strida mot utlänningslagen har inte ens redovisats.
Om det trots allt skulle anses föreligga en normkonflikt har specialbestämmelsen företräde – lex specialis derogat legi generali. Om en allmän bestämmelse står högre i rang, vilket i det aktuella fallet innebär regeringsformen eller Europakonventionen, kan den visserligen ha företräde, men det förutsätter ju som sagt att det över huvud taget finns en normkonflikt. Allmänna formuleringar i regeringsformens målsättningsparagrafer om människors frihet och värdighet kan givetvis inte åberopas som grund för att inte ge polisen biträde när människor som inte följer avslagsbeslut ska avvisas.
TIPS: Läs Dagens Samhälle i appen - mer info om hur du laddar ned nya appen här!
Det stora problemet med nätverket Socialistiska socionomer är att personer med en viss ideologisk trosbekännelse anser sig ha rätten att förvränga tillämpningen av våra lagar efter eget tycke och smak. Vi kan kalla styrelseskicket för ”aktivistokrati”. Den juridiska argumentationen kan liknas vid att nätverket ”Nyliberala skattehandläggare” gick ut med att skattehöjningar inte längre kommer att verkställas av dem, eftersom det står i 1 kap. 2 § regeringsformen att den offentliga makten ska respektera människors frihet och värdighet. Vad Socialistiska socionomer skulle tycka om den slutledningen är inte svårt att gissa, men det är ju en direkt spegling av deras eget politiserade resonemang.
Socialförvaltningarna ska verka under de rimliga och demokratiskt fastställda lagar som gäller. Om enskilda tjänstemän får för sig att man kan driva en egen agenda är detta en sak som får hanteras som ett allvarligt brott mot åliggandena som offentliganställd. Därför bär Socialistiska socionomers artikel på ett mycket bekymmersamt budskap som utgör ett brott mot det medborgerliga samhällskontraktet. Att som fri medborgare driva frågor politiskt är en sak; att missbruka sin roll som myndighetsutövare är en annan.
Läs även:
Socialistiska socionomer: Vi kräver att människovärde går före utlänningslagen
Forskare: Lämnas uppgifter ut med barns bästa för ögonen?
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
