Debatt
Sociala bostäder
13 augusti 2019 kl 13:22

Ideologi trumfar behov när sociala bostäder ratas

Behovet av sociala stödinsatser på bostadsmarknaden har aldrig varit större i modern tid. En mer utvecklad social bostadssektor än dagens är därför ett sätt att komplettera verktygslådan, replikerar Martin Lindvall, samhällspolitisk chef på Fastighetsägarna Sverige.

Det här är en opinionstext

Replik. Den 12 augusti skriver ledande företrädare för Sveriges Allmännytta om risker med en social bostadssektor i Sverige. Att artikelförfattarna enbart fokuserar på nackdelar må förlåtas. Det är en utveckling de försöker motverka. Men artikeln ger en missvisande bild av verkligheten.

Att 240 kommuner uppgett bostadsbrist i en ofta ifrågasatt enkät erbjuder inte mycket vägledning för den som vill förstå varför alltfler vill utveckla en svensk modell för sociala bostäder. Titta hellre på hur antalet hemlösa vuxit, hur situationen utvecklats för nyanlända, hur andelen personer med låg ekonomisk standard ökat, hur kommunernas behov av bostäder för sociala kontrakt tilltagit, hur enskilda kommuners kostnader för akuta boendelösningar skenar och så vidare. Behovet av sociala stödinsatser på bostadsmarknaden har aldrig varit större i modern tid. 

Genom kommunernas bostadsförsörjningsansvar och socialtjänstlagen åligger det samhället att bistå människor som inte själva kan lösa sina bostadsbehov. Det kostar på, redan i dag. Men inte bara det. Insatserna upptar sådana resurser att stöd till klienter i socialtjänstens kärnverksamhet trängs undan.

Skulle det bli ännu dyrare om man utvecklar den sociala bostadssektorn i Sverige? Eftersom dagens resurser inte räcker gäller det alla lösningar, så den centrala frågan rör åtgärdernas träffsäkerhet. För att uppnå den höga nivå som artikelförfattarna antyder behöver den sociala sektorn vara stor. Men att Frankrikes och Finlands sektorer är stora betyder inte att en svensk behöver vara det.

Syftet är ju att komplettera den reguljära marknaden och underlätta för svaga hushåll att gradvis (åter-)etablera sig på den, samtidigt som samhället kan erbjuda trygghet för dem som har sämre förutsättningar att göra det.

Det blir dyrt om svaga hushåll skulle flytta in i nybyggda bostäder, skriver artikelförfattarna. Sant. Det vet vi eftersom det redan sker i stor utsträckning när kommunerna tecknar sådana kontrakt för socialtjänstens räkning eller delfinansierar hyran via samma förvaltning.

Att äldre bostäder frigörs på marknaden är därför centralt för alla som behöver tillträde till bostäder med relativt lägre boendekostnader. Men inlåsningseffekter tycks bara oroa Sveriges Allmännytta om det handlar om sociala bostäder. Rörlighet framställs gärna som något problematiskt i andra sammanhang.

Förekomsten av marginaleffekter är ett känt problem i länder med en social bostadssektor. Sådana effekter finns emellertid i alla behovsprövade stödsystem, inklusive våra försörjningsstöd och bostadsbidrag. Utformningen av en svensk modell måste naturligtvis beakta detta. Här som i andra välfärdssystem handlar det ytterst om att finna rätt avvägning. Få torde till exempel förorda krav på utflyttning om hushållsinkomsterna stiger.  

Att socialbostäder legitimerar marknadshyror är ett slitet argument från debatten. Forskning visar inte på någon korrelation och i modern tid är det alltid andra lösningar som förordats av dem som efterlyst marknadshyror, bland annat den höjning av bostadsbidragen som artikelförfattarna lyfter fram.

Jag skulle också välkomna flera av de åtgärder som föreslås i artikeln, plus en mängd andra för att kunna bygga fler bostäder som vanligt folk har råd med. Min poäng är att sådana reformer inte räcker för att möta de växande sociala utmaningarna. De går inte att bygga sig ur. En mer utvecklad social bostadssektor än dagens är ett sätt att komplettera verktygslådan, men det behövs fler verktyg. Och det är mot människors behov varje ny åtgärd måste prövas, inte den generella bostadspolitikens historiska principer.               

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.