Kulturpolitik

Ideologi på bekostnad av expertis i kulturpolitiken

Ideologiseringen av våra kulturinstitutioner kan bara ske på bekostnad av vetenskaplig integritet och kvalitet, skriver Carl Lindstrand i en replik.

Charlotta Hillerdal replikerar i Dagens Samhälle den 11 november på mitt inlägg från den 11 oktober i museidebatten.

Hillerdal radar upp diverse ståndpunkter jag inte intagit. Jag avstår ifrån att bemöta alla dessa, eftersom det är lätt för läsaren att själv kontrollera genom att jämföra med mitt ursprungliga inlägg. En särskilt allvarlig felaktighet måste dock adresseras. Hillerdal citerar mig fel när hon anger att jag skrivit att Skandinavien under vikingatiden präglades av ett homogent folk och ett homogent språk“. Jag skrev inte homogent folk, utan homogen kultur. Utöver den påfallande bristen på akribi avslöjar detta något ännu värre: antingen menar Hillerdal att folk och kultur är samma sak, eller så tror hon att jag anser det.

Oavsett vilket är det gravt, då likställandet av folk och kultur är en rasistisk idé. Kultur handlar om estetik och etik. Inte om genetik. Den identitetspolitik som Hillerdal hänvisar till lär oss dock något annat eftersom den uppmuntrar indelning av människor efter yttre attribut, det vill säga rasism.

Det om vad jag inte skrev i mitt inlägg. Vad var det då jag faktiskt skrev? Två saker: 

1) Allt pekar på att en ideologisering av landets kulturinstitutioner håller på att ske, på bekostnad av expertkunskap och vetenskaplig integritet, sannolikt som en konsekvens av, eller åtminstone i samspel med, det identitetspolitiskt präglade Miljöpartiets innehav av kulturministerposten.

2) De som inte arbetar med kultur eller är skolade i postmodernistiska teorier, identitetspolitik och normkritik är inte välkomna att delta i den kulturpolitiska debatten. 

Trots att Hillerdal argumenterar mot en annan text än min, säger hennes replik väldigt mycket om dessa två frågor. Låt mig börja med att klargöra att jag givetvis anser att historien skall belysas ur olika perspektiv. Min poäng med mitt exempel från Historiska museet är att kulturvårdande institutioner inte, hur gott syftet än må vara, skall ägna sig åt halvsanningar.

Historiska museets text synes vara samma tankes barn som överintendenten Ingrid Lomfors ökända uttalande att det finns ingen inhemsk svensk kultur. I syfte att polemisera mot sådant som väldigt få människor i Sverige tror på (att det skulle finnas en linjär och enkel ursvensk kultur helt befriad från influenser utifrån) bär man fram grovt förenklade påståenden. Polemik mot en sådan imaginär motståndare är vad Hillerdals replik går ut på.

Hillerdal vidgår att postmoderna teorier, identitetspolitik och normkritik präglar dagens historievetenskap och bekräftar därmed min första tes; den har alltså ideologiserats. Ty i vart fall är identitetspolitik en ideologisk rörelse som förutsätter politiska ställningstaganden. 

Hillerdal säger att jag missförstår detta med ”framtidsrelevans” och ”skapa framtiden” men gör inga närmare ansatser att utveckla hur. I avsaknad av detta konstaterar jag att tankefiguren ligger väldigt nära det Miljöpartiet deklarerar i sin kulturpolitiska rapport från oktober 2015: ”kulturen ska vara en betydelsefull del i en grundläggande omställning av samhället. En paroll som påminner starkt om slagord från tänkare som Mao Zedong och Andrej Zjdanov.

Ideologiseringen kan bara ske på bekostnad av vetenskaplig integritet och kvalitet. Mina farhågor om detta delas bland annat av Vitterhetsakademien, som i ett öppet brev från den 26 oktober uttrycker ”allvarlig oro över kvalitetshoten mot några av Sveriges mest framstående museer” och uppmanar regeringen ”att den måtte ändra på den förda politiken och åter stödja principen att expertkunskap ska stå i centrum för driften av landets framstående museum”.

Hillerdal förklarar att jag saknar kvalifikationer för att ha synpunkter på den historia landets kulturinstitutioner ägnar sig åt att producera. Hon bevisar därmed även min andra tes. Hillerdal är uppenbarligen mer intresserad av att ha förutfattade meningar om samhällsmedborgare och att klappa dem på huvudet än att föra meningsfulla samtal med dem.

Läs även: Mellanmjölksversion av kulturrevolutionen

samt repliken: Flera historieperspektiv är inte propaganda

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.