Debatt
Demokrati
29 mars 2018 kl 05:05

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Icke folkvalda styr hur politiker agerar

Den snabbt framväxande kadern av rådgivare har tillförskansat sig makt över politiken. Det politiska språket har förändrats och i långa stycken blivit likformigt med svårartad avsaknad av själ och hjärta. Det skriver medieprofilen Jan Scherman - just nu aktuell med SVT-serien Länge leve demokratin.

Det här är en opinionstext

Sveriges riksdag består av 349 ledamöter. Jämför vi med andra länder, som Norge eller Danmark, är vår folkvalda församling störst till numerären, säkerligen motiverat av den långa längden på vårt land. Mindre känt är att det i riksdagen och regeringskansliet finns betydligt mer än en hel svensk riksdag av presschefer, pressekreterare och andra liknande rådgivare som jobbar tillsammans med de folkvalda politikerna.

Inför tv-serien ”Länge leve demokratin”, som just nu sänds i SVT1 gjordes en genomgång av hur många tjänstemän som hjälper våra folkvalda politiker med deras utspel och hur de ska hantera media. Det är svårt att nagla fast en exakt siffra. Men vår undersökning pekar på ett spann mellan 400 och 450 personer. Ökningen är dramatisk och vi talar om mer än en fördubbling på 10 år. Nu när det är valår läggs ännu mer resurser på ännu fler pressekreterare. Siffran kommer med all säkerhet att passera 500 personer i år.

Spelar detta någon roll? Är det inte bara ett resultat av att våra folkvalda utsätts för ett allt hårdare medialt tryck genom att nyheter publiceras dygnet runt på allt fler publiceringsplattformar som mobiler, datorer och paddor? Är inte pressekreterarna bara det nödvändiga stöd när det politiska livet har blivit som livet självt med en form 24/7 tillvaro, dygnet runt sju dagar i veckan? Alla ska ha svar direkt oavsett tidpunkt på dygnet.

Det är det svar jag fått när jag ställt frågan till flera av pressekreterarna själva, om de överhuvudtaget svarat. Det tillhör nämligen bilden av de flesta av partiernas pressisar, som de kallas i vardagligt tal, att de inte ska synas eller höras.

Men frågan återstår – spelar detta någon roll? Svaret är ja, med eftertryck.

I en ny Novus-undersökning som redovisas i SVT-serien om demokratin har frågan ställts till de 349 riksdagsledamöterna, om de anser att pressekreterarna påverkar deras sätta att uttala sig och bedriva politik. Mer än var fjärde ledamot svarar jakande, mer exakt 26 procent. Det varierar en del mellan partierna. Centern har den högsta siffran, 54 procent och den lägsta siffran redovisas av SD:s ledamöter med 10 procent.

Det är alldeles uppenbart att den snabbt framväxande kadern av pressisar har tillförskansat sig makt över politiken. Från denna nya grupp av doldisar har talepunkterna och riskminimeringen flödat fritt. Det politiska språket har förändrats och i långa stycken blivit likformigt med svårartad avsaknad av själ och hjärta.

När jag själv sommaren 2017 följde partiledartalen i Almedalen noterade jag med stigande förvåning hur alla partier från höger via mitten till vänster talade om klyftorna i samhället – inkomstklyftor, utbildningsklyftor, klyftor mellan stad och land. Året dessförinnan var det gemensamma politiska temat Sverige, vårt fosterland. Jag anar de trendkänsliga politiska kommunikatörerna bakom detta likformiga politiska talepunktseldorado.

Rådgivning är förstås makt. När makt utövas så att resultatet blir att politiker uttrycker sig i nyanser av grått och med ord som människor inte känner igen så får det faktiskt konsekvenser i form av ökande politikerförakt och ökad misstro mot vår demokrati.

Det står kristallklart uttryckt i regeringsformen, den grundlag som konstituerar en stor del av vår demokrati, att riksdagen är folkets främsta företrädare och all offentliga makt utgår från folket. Vi väljer våra riksdagsledamöter, som representerar våra hembygder och sina partier.

De olika tjänstemän som partierna anställer, däri inräknat alla kommunikatörer, är inte valda av oss, folket. Vi kan därför inte heller utkräva något ansvar för deras politiska agerande. När jag nyligen intervjuade professor Bo Rothstein, som gjort omfattande studier av den snabba tillväxten av tjänstemän i politiken så konstaterar han kort och torrt att ”så här var inte tanken med vår konstitution”.

Rothstein, som skrivit boken ”Makt utan mandat” förordar att riksdagens konstitutionsutskott omgående tar sig an frågan hur vårt demokratiska system ska hantera det faktum att allt fler som inte är valda påverkar politiken. Detta borde kombineras med en ny grundlagsutredning om hur vår demokrati ska skyddas från tjänstemannamakten.

Lägg till detta andra delar i Novus-undersökningen, som visar att 45 procent av riksdagsledamöterna anser sig ha för lite tid att träffa sina väljare. 25 procent lägger mer än hälften av sin arbetstid på adminstration. 24 procent anser att deras partier begränsar deras arbete att driva enskilda politiska frågor. Därutöver utsätts 62 procent för hot eller kränkande behandling. Och flera av dessa självcensurerar sitt politiska arbete i hopp om att minimera hoten. Slutligen så är 40 procent av riksdagsledamöterna är själva oroliga är oroliga för att demokratin är hotad.

Frågan om pressekreterarnas makt över politiken är en del i en större problembild för vår demokrati. Ordet problembild är nog förresten just ett sådant där pressekreterarord i en längre svårbegriplig talepunkt. Jag fördrar att kalla en spade för en spade.

Tjänstemännens makt över våra folkvalda är en del av de många växande hoten mot vår demokrati.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.