Jämlikhet

I Sverige vet vi katastrofalt lite om jämlikhetsdata

De hysteriska reaktionerna på Vänsterpartiets beslut om jämlikhetsdata visar att kunskapsnivån om jämlikhetsdata är katastrofalt låg i det land som är allra bäst i världen på såväl minoriteters skydd och rättigheter som antidiskrimineringsarbete och jämlikhetsarbete, skriver Tobias Hübinette, medlem i Team Jämlikhetsdata. 

I helgen biföll Vänsterpartiets kongress i Karlstad en motion om att partiet ska börja förespråka jämlikhetsdata. Reaktionerna lät inte vänta på sig och den medierapportering som följde var full av faktafel. SCB:s pressansvarige kommenterade beslutet genom att utgå ifrån att jämlikhetsdata handlar om register och därefter exploderade ilskan i sociala medier där partiledare, debattörer, forskare och journalister en efter en uttalade sig mot jämlikhetsdata. Paralleller drogs till Nazi-Tyskland, till den gamla rasbiologin och till det ”rasfixerade” USA och det massiva fördömandet har därefter fortsatt i krönikor, kolumner och ledare och i sociala medier, på bloggar och i debattforum – även här på Dagens Samhälle. 

Vad som framträder är en unison antirasistisk vrede mot allt vad jämlikhetsdata heter och både sverigedemokrater, moderater, liberaler, socialdemokrater och socialister är alla rörande överens om att ”rasregister” inte hör hemma i dagens Sverige.

Problemet är dock att ingen bemödar sig om att ta reda på vad jämlikhetsdata är – inte ens de mer namnkunniga antirasistiska forskare som har uttalat sig och som borde veta bättre. De massiva och hysteriska reaktionerna framstår därmed som både tragikomiska och chockerande och visar att kunskapsnivån om jämlikhetsdata är katastrofalt låg i det land som är allra bäst i världen på såväl minoriteters skydd och rättigheter som antidiskrimineringsarbete och jämlikhetsarbete samt på främjande av mångfald och representation, deltagande och delaktighet och likabehandling och inkludering i lagarnas och retorikens värld.

Så vad är då jämlikhetsdata? De flesta av världens stater saknar ett folkbokföringsregister där alla invånare är registrerade. I stället använder sig många länder av en metod som kallas jämlikhetsdata för att generera den typ av statistik som behövs för respektive lands samhällssystem. Särskilt gäller det siffror om olika diskrimineringsgrunder och olika minoriteter.

Oftast handlar det om självsvarsformulär där invånare i ett visst land eller i en viss stad ombeds uppge hur de identifierar sig frivilligt och anonymt och där frågor om könsidentitet, funktionsvariation, sexuell läggning, religion, språk och etnisk minoritetstillhörighet kan finnas med. Förfarandet kan liknas vid hur enkätstudier genomförs i Sverige och där principerna om självkategorisering, anonymitet, informerat samtycke och frivillighet alltid ska gälla och de siffror som genereras kan därför aldrig spåras till en specifik individ.

Det svenska folkbokföringsregistret är oöverträffat vad gäller data om diskrimineringsgrunderna kön och ålder men de övriga fem grunderna könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och tillgänglighet samt sexuell läggning finns det inga siffror om. Samma gäller de fem nationella minoriteterna som definieras utifrån språk.

Samtidigt är Sverige som FN- och EU-medlemsstat ålagd att praktisera jämlikhetsdata och både Genève och Bryssel kritiserar regelbundet Sverige för att sakna statistik om fem diskrimineringsgrunder liksom om de fem nationella minoriteterna. Hittills har dock Sverige vägrat att göra detta och även på regeringsnivå är okunskapen om vad jämlikhetsdata är obefintlig då utgångspunkten i svaren till FN och EU rutinmässigt utgår ifrån att det handlar om ”registrering”. I maj i år ska Sverige återigen förhöras av FN:s rasdiskrimineringskommitté i Genève och jämlikhetsdatafrågan och bristen på statistik kommer med all säkerhet än en gång att tas upp.

Det duger inte längre att bara vara bäst i klassen i lagarnas och retorikens värld. Det skydd och de rättigheter som de olika minoriteterna tillerkänns på pappret är idag fullständigt omöjliga att både uppfylla, mäta och kartlägga liksom att följa upp över tid med siffror. Den totala avsaknaden av statistik rörande fem av de sju diskrimineringsgrunderna och de fem nationella minoriteterna gör att den generella jämlikhetspolitiken och den övergripande antidiskrimineringspolitiken som syftar till att utjämna klyftor och bekämpa orättvisor just nu famlar i blindo. Det innebär att den i bästa fall riskerar bli mer eller mindre helt ineffektiv eller att den i värsta fall till och med motverkar sitt syfte.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.