I Jehovas vittnen anmäls inte sexövergrepp

I slutet av 2018 tog en kvinna kontakt med mig angående filmvisning och en lokal som hyrdes ut till Jehovas Vittnen. Det som jag bestämde mig att granska var något annat än lokalen som kvinnan berättade om.  Nämligen om hur organisationen Jehovas Vittnen hanterade sexuella övergrepp bland sina medlemmar.

Jag började undersöka saken och träffade ett antal före detta medlemmar som vittnade om sexuella övergrepp utöver sektförtryck och en stark tystnadskultur. Alla berättelser jag fick höra hade fyra gemensamma nämnare. 

1. De utsatta vänder inte sig till polisen för de har lärt sig att inte beblanda sig med myndigheter eller resten av samhället om inte syftet är att värva nya medlemmar till organisationen. 
2. Den som utsatts för sexuella övergrepp får ”anmäla” detta till församlingens äldstebröder som ofta är äldre män som fungerar ungefär som präster. Dessa män avgör om en ”dömande kommitté” ska utreda ärendet, som en slags intern domstol. 
3. Om ett erkännande från förövaren saknas så måste den som har utsatts säkerställa att minst två ögonvittnen bland medlemmarna finns till övergreppet för att detta ens ska tas på allvar och utredas av äldstebröderna. 
4. Den utsatta får frågor som om den hade utmanade kläder, om man hade skrikit under övergreppet och om man kände njutning under våldtäkten. Dessa frågor om klädsel och njutning ställs även till barn som blivit utsatta. 

Kommittén leker alltså domare och tror sig ersätta rättsstaten. Enligt de 25 kvinnor jag talade med kopplades varken polis, socialtjänst eller andra myndigheter in när de berättade för någon i församlingen om övergreppen de utsatts för. Även när det var ett barn som var utsatt för sexuella övergrepp så polisanmäldes inte brotten.

Eftersom våldtäktsmän och pedofiler inte brukar erkänna sina brott och inte heller begå sina brott under bar himmel så saknas det i princip alltid två ögonvittnen som kan bekräfta den utsattas berättelse. Offren, som ofta är barn, skickas många gånger hem till sina förövare. Den drabbade får leva i skam och sorg och rådet som ges av äldstebröderna är att be, läsa Bibeln mer och predika ännu mer om Jehovas Vittnens tro. Så här berättar en av de kvinnorna:

”Jag var tretton när jag skulle döpas. Inför dopet fick jag träffa en äldstebroder som förhörde mig för att se om jag hade pluggat på ordentligt. Hans frågor handlade om min sexualitet. En trettonårings sexualitet. De tre åren som följde barnpassade jag hans barn och han fick chansen utforskade min sexualitet. När jag inte orkade vara tyst berättade jag detta för mina föräldrar. Jag fick vittna i en intern rättegång där mitt ord stod mot hans.”

Att delta i upprop som #MeToo verkar inte vara en självklarhet för dessa kvinnor. Den som vågar berätta är väl medveten om repressalierna. Trots att samtliga är före detta Jehovas Vittnen vågar bara en kvinna - vars berättelse kommer snart - att träda fram med namn och ansikte. En del av deras familjer är kvar i sekten och de vill inte förlora dem för alltid. Vänskap och familjeband klipps bort för gott när någon öppnar sin mun och berättar om sexuella övergrepp om två ögonvittnen saknas eftersom synden inte är fastställd enligt sektens regler. Detta gäller även om man vågar kritisera organisationen eller deras hantering av övergrepp.

Tjugofem kvinnor som är före detta Jehovas Vittnen har nu fått nog och den 15 april i år gick dessa kvinnor ut på min blogg med sitt upprop #JagVittnar, där de berättar om vad som hänt dem.

De här kvinnorna vädjar om hjälp och hoppas att samhället på olika sätt ska vilja agera för att skydda de barn och kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp i det tysta. Kvinnor och barn som aldrig får upprättelse genom rättsstaten. De hoppas inge hopp och styrka åt de kvinnor och barn som idag utsätts för samma sak i sekten. Styrka som ska få dem att säga ifrån, söka hjälp och kanske polisanmäla.

Frågan är om alla röster verkligen räknas i jämställda Sverige. Lyssnar vi även på de röster som inte har kraften eller förutsättningarna att skrika högst och i rätt kanaler?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.