Om någon vill bo i ett resecentrum från 1980-talet om 50 år vet vi inte än. Läget för offentligt byggande är inte så nattsvart som Peter Santesson hävdar, men alltför många hus som förr var samhällets stolthet – skolor, sjukhus, stationer – byggs i dag med alldeles för låg ambitionsnivå. Det är dags för offentliga beställare att ta tillbaka positionen som föredömen.
Läs också krönikan
Vissa offentliga byggnader som byggts de senaste decennierna verkar ha tagits fram bara för att snabbt fylla ett behov och helst för så lite pengar som möjligt. Men guldkornen finns: hus av hög kvalitet, som ritas och byggs för att tåla ögats slitage och tidens tand. Om 50 år kan de antingen fortsätta vara skola eller resecentrum, eller byggas om för att fungera för något annat. (Riva hoppas vi inte är ett alternativ eftersom det är ett stort resursslöseri.)
Vi i fack- och branschorganisationen Sveriges Arkitekter ser att det offentliga byggandets roll som föredöme är en nyckelfaktor för att höja kvaliteten på alla de miljöer vi vistas i. När landskapsarkitekt Helena Bjarnegård startade sitt nyinrättade jobb som riksarkitekt på Boverket var det efter träget påverkansarbete av oss, ämbetet är en nyckelfaktor i den nya arkitekturpolitiken där den offentliga föredömligheten är central. Vi hoppas också att Boverkets utökade uppdrag och satsningen på skolor och vårdmiljöer kan ta konkret byggd form runt om i landet. Själva försöker vi bidra genom fortbildning till offentliga beställare i form av kurser och skriften Bygga vackert, som vi tagit fram med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).
Politiker och tjänstemän har nu chansen att höja ambitionsnivån och ta fram väl utförda byggnader, idrottsplatser, torg eller inredningar. De är skyldiga invånarna att skapa miljöer som är trivsamma, välfungerande, möter klimatförändringarna och som skapar stolthet. Kort sagt är av hög kvalitet – stil, material, skala med flera faktorer får avgöras utifrån platsen.
Peter Santesson har två frågor som kanske är retoriska, men jag vill ändå försöka svara på dem.
Sparar vi bara de vackra husen, det som var dåligt förr är försvunnet? Genom historien har vi rivit hus av både bra och dålig kvalitet. Jag vill hävda att det är framför allt de dåliga husen, exempelvis 1880-talets osunda bostadsbaracker för industriarbetare, som har försvunnit – även om de säkert även var vackra.
Kommer folkets kärlek att vakna för arkitekturen efter 1970? Ja, för det som är av hög kvalitet – och det finns verkligen! Visst tror jag att människor i allmänhet gillar påkostade byggnader i fina material. Arkitekturen reflekterar sin samtid, 1970-talets rationella utbyggnad av välfärdssamhället syns förstås i arkitekturen. De bästa av dessa byggnader som för Hötorgsskraporna, som gått från bespottade till ikoniska.
Det är inte tidpunkten som är avgörande för om en byggnad står sig, det är ambitionen från beställaren.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
