Upphandling

Hur ska matförsörjningen säkras i kristider?

Upphandla svenskt, så får vi både mindre klimatpåverkan, fler jobb och en starkare beredskap i kristider, är LRF:s uppmaning till landsting och kommuner.

Årets ljuvaste tid är här. Syrenen blommar, semester och sommarlov hägrar. Men kontrasterna är stora. Försommar och hänryckning här på hemmaplan till trots, tar inte oroligheterna i världen paus. Konflikter fortsätter och människor tvingas på flykt. Parallellt pågår arbete med Sveriges beredskap. Till exempel är det snart Krisberedskapsvecka, då även Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, för första gången på ungefär 30 år delar ut sin broschyr ”Om krisen eller kriget kommer”.

Här måste frågan om landets livsmedelsförsörjning in. Hur ska svenskarna kunna äta sig mätta om landet hamnar i kris? Det är allvar. Vårt land kan inte längre föda sitt folk. Frågan berör inte minst landets landsting och kommuner.

Sverige befinner sig i ett paradoxalt läge. Samtidigt som vi kan producera mer mat så köps hälften in från andra länder. Till exempel är bara drygt 40 procent av osten, drygt 50 procent av nötköttet och en mindre del av grönsakerna och frukten svenskproducerade, enligt Statistiska centralbyrån, SCB.

Så sent som på 1980-talet var Sverige självförsörjande på livsmedel, förutom på sånt som kaffe och bananer. Men i dag är vi självförsörjande på enbart mjöl, morötter och socker.

Vid en kris gapar hyllorna i butikerna snart tomma. Efter ungefär tio dagar är centrallagren tömda, enligt Civilförsvarsförbundet. Och då har vi ändå inte nämnt situationen för barn och vuxna på landets skolor, äldreboenden och sjukhus, verksamheter som landets kommuner och landsting ansvarar för. Det behöver vi prata om.

Försvarsberedningen påminner i en delrapport från december 2017 om att det yttersta ansvaret för att tillgodose livsmedelsförsörjningen på lokal nivå, vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap, ligger på kommunerna.

Varje dag serveras tre miljoner portioner mat inom det offentliga, enligt Livsmedelsverket. Men vi bönder undrar hur mycket av den maten som finns nära tillhands om vårt land får problem med handeln med andra länder, exempelvis vid en kris?

Vi menar inte att skrämmas, tvärtom. Vår ambition är att ta ansvar. Sveriges bönder står redo att öka matproduktionen. För vi har det som behövs. Mark, vatten, djur och skog, tillgång till den senaste tekniken – och kunskap att bruka resurserna på ett hållbart och klimatsmart sätt. Det vi behöver är besked i tid. Dels från politiken, dels från de som har hand om offentliga upphandlingar.

För det finns stora möjligheter att ställa krav på maten som köps in till landstingens och kommunernas verksamheter. På att djuren ska ha haft det bra, till exempel att grisarna ska ha kvar knorren. Andra krav som kan ställas är att inköpen ska gynna lokalt företagande och kvalitet. Dessutom har vi sedan 2017 en livsmedelsstrategi som säger att den svenska livsmedelsproduktionen ska öka.

Skulle vårt land komma upp i åtminstone 80 procents försörjning skulle det bidra till mindre klimatpåverkan, stärka matproduktionen och i förlängningen ge 30 000 nya jobb. Vi skulle få ett robustare samhälle.

Så – vilken är planen? För en strategi behövs. Vad sägs, kommuner och landsting –  ni upphandlar svenskt och vi lantbrukare ser till att leverera – i både fredstid, och dess motsats?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.