Debatt
Tvångsvård
2 februari 2021 kl 19:00

Hur många larmrapporter om våld på SiS ska behövas?

Med regelbundet intervall dyker det upp skildringar om övergrepp och maktmissbruk på SiS-institutioner som till förskräckelse liknar varandra. Vi undrar därför hur många larmrapporter till som behövs innan något genomgripande händer som leder till en verklig förändring och förbättring för de barn och unga som placeras inom SiS, frågar psykologer, sjuksköterskor, pedagoger och forskare.

Det här är en opinionstext

Den 27/1 2021 sände SVT Uppdrag granskning (UG) ett program som skildrar förhållanden på SiS-institutionen Björkbacken utanför Göteborg. Både tidigare personal och placerade flickor rapporterar om agerande från personalen som har upplevts våldsamt och potentiellt traumatiserande. I ett avsnitt visas hur en personal spottar en placerad flicka rakt i ansiktet. Inhyrda konsulter förfäras av synen på flickorna och det frekventa användandet av det som kallas för avskiljningar.

Avskiljningar ingår i de särskilda befogenheter personal inom Statens institutionsstyrelse (SiS) har, och är tänkt att användas i nödläge för att skydda personal och boenden på institutioner. På Björkbacken har det gått inflation i användandet av särskilda befogenheter, och ingen annan institution i Sverige använde så många avskiljningar under 2020 som Björkbacken.

Vi som skriver denna artikel har under flera år haft kontakt med olika SiS-institutioner runt om i Sverige. Vi är psykologer, sjuksköterskor, pedagoger och forskare som har träffat både många av de placerade ungdomarna, personal och chefer.  När vi tog del av rapporteringen från Björkbacken blev vi alla samstämmigt ledsna och arga, men också något uppgivna. För detta är inte första gången det kommer rapporter i media om just övergrepp och maktmissbruk på SiS-institutioner. Med regelbundet intervall dyker det upp skildringar som till förskräckelse liknar varandra. I reportaget från Björkbacken framstod det som att det som har hänt där var något exceptionellt. Vi som skriver det här kände tyvärr igen allt för många liknande beskrivningar från institutioner vi har varit i kontakt med. 

Vi undrar nu hur många larmrapporter till som behövs innan något genomgripande händer som verkligen leder till förändring och förbättring för de barn och unga som placeras inom SiS?

Vi, artikelförfattare, har gedigen, djupgående och omfattande kunskap om unga med olika former av svåra beteendeproblem. Vi kan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), trauma, sexuella beteendeproblem med mera. Vi skulle kunna skriva en lista med rekommendationer som skulle behövas för att förbättra situationen på många SiS-institutioner.

Men när vi tar del av UG:s granskning av Björkbacken blir en sak tydlig: det är ingen som verkar vilja ta ansvar för det som har hänt. Intervjuad personal skyller ifrån sig och upplever sig kränkta av ungdomarna. Personalen hävdar dessutom att de olika ingrepp de har gjort är en del av vården. Att dessa ungdomar behöver gränser och fyrkantighet, och då är särskilda befogenheter en del i detta.

Avdelningschefer och institutionschefer skyller ifrån sig och även när anmälningar sker till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och Justitieombudsmannen (JO) faller det mellan stolarna. Den ende som verkar vilja uttala sig i UG är en ”senior rådgivare”. Det verkar vara det perfekta systemet för att kunna begå övergrepp utan att kalla saker vid dess rätta namn, och sedan aldrig behöva stå till svars för det. Hur är det möjligt?

Vi anser:

  • Att det som skildras på Björkbacken (och även finns på andra institutioner) ska kallas för sitt rätta namn, nämligen systematisk vanvård. 
  • Att de särskilda befogenheterna är skadliga rättfärdigar våldsamma ingripande som kan leda till både psykiska och fysiska skador.
  • Att den grundläggande synen på barnen som placeras behöver ses över. Att tycka att våldsamma ingripanden är en del av vård för unga med komplex psykiatrisk problematik (inklusive hög förekomst av trauma sedan tidigare) blottlägger en problematisk människosyn och stora kunskapsluckor i vad som är läkande för dessa ungdomar.

Vi kräver:

  • Att någon tar ett övergripande ansvar för vad som sker på våra låsta ungdomshem. Vi anser att en haverikommission bör tillsättas som en gång för alla kommer till rätta med den systematiska vanvården. 
  • Svar från ansvariga ministrar hur det som skildras i UG kan få fortgå, även på andra institutioner. 

Den systematiska vanvården av placerade barn och unga måste få ett stopp. För det är väl inte så att dessa barn och unga tillhör en grupp som ingen riktigt vill eller orkar ta ansvar för? Vi som skriver detta kommer fortsätta kämpa för dessa barn och unga tills något förändras!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.