Debatt
Kulturpolitik
16 oktober 2019 kl 15:26

Hur lång är egentligen en arm?

Det finns många sätt att styra kulturen, det aktualiserades i debatten om Sölvesborgs kulturpolitik. Hur ska man som politiker tänka när man å ena sida styr via kulturpolitik, men å andra sidan vill värna konstens frihet? Christer Nylander (L) har fem punkter att utgå ifrån.

Det här är en opinionstext

Hur lång är egentligen en arm? Sedan Brittiska Arts Council 1946 etablerade tanken om armlängds avstånd mellan de politiska besluten och kulturen har frågan då och då dykt upp. Nu senast aktualiserades den till följd av de förändringar Sverigedemokraterna initierar i Sölvesborg. 

Sölvesborgs sverigedemokrater vill naturligtvis gärna ha den debatten. För dem är kulturpolitik viktig. Så viktig att tanken på armlängds avstånd mellan politik och konst väger lätt. Konsten ska inte utmana, den ska helst stödja den samhällsutveckling Sverigedemokraterna vill se.

Det finns anledning att ta frågan om kulturens styrning på allvar. Det är en svår konst att styra konst. Och styr, det gör vi politiker. Det finns faktiskt en lång rad olika sätt att styra. 

Om det finns en kulturpolitik och en offentlig budget för inköp, stöd och investeringar så finns också styrning. Därför bör vi få en mer fördjupad diskussion om hur den ska se ut. Det vore också bästa sättet att möta utspelspolitiken i Sölvesborg.

Så länge en riksdag, regering, region eller kommun har kulturpolitik och kulturbudget handlar frågan egentligen inte om, utan snarare när och hur politiker ska lägga sig i. Var går gränserna? Är vissa sätt att styra konsten allvarligare än andra?

Ett sätt att styra är via budgeten. Det man avsätter pengar till kommer man också att få. Om man satsar mer pengar till inköp av samtida konst kommer man att få mer samtida konst än om man stryper konstbudgeten helt eller använder pengarna till att förvalta och lyfta fram befintlig konst. Inte minst på längre sikt kommer det att påverka vad som finns på konsthallen, museet och i gatubilden. Det påverkar förstås också hur attraktiv platsen är för konstnärer.

På samma sätt styr man genom budgeten när man fattar beslut om resurser ska prioriteras till bibliotek, konsthall, kulturskola eller uppgradering av biografer. Man styr på ett sätt om att avsätta små summor till ett specifikt område, på ett annat sätt om man har breda bidrag. Man kan styra genom att ha särskilt fokus på barnkultur under ett år eller genom att satsa på gestaltning i förort. Man får det man betalar för.

Man kan också styra genom att ställa krav på verksamheterna. Dessa krav kan utformas på olika sätt. Man kan till exempel kräva att konst inte får vara utmanande, att den ska lyfta fram arbetarrörelsen, den feministiska kampen eller svenskheten. Denna typ av ideologisering är ett helt annat sätt än budgetstyrning, konsten blir här ett politiskt medel för att nå en viss verkan. Det säger en del om hur stor kulturens kraft är och hur viktig kulturpolitiken är, när vi gång på gång, i historia och nutid, ser hur makthavare försöker styra våra tankar genom att främja viss konst framför annan.

Att ställa krav på att en arbetsplats ska följa lagar, motarbeta sexuella trakasserier etc är ytterligare ett sätt att styra, men naturligtvis helt annorlunda. Att kräva att teatern ska motarbeta sexuella trakasserier i teaterhuset som arbetsplats är något helt annat än att kräva att den feministiska kampen ska speglas på scen. 

Det finns ännu fler sätt för politiker att påverka kulturen, tex genom utnämningsmakten, och det är centralt för kulturpolitiken och för kulturpolitiker att se skillnad mellan dessa olika sorters styrning. Därför är det synd att de ofta blandas ihop i debatten.

Det är bra med en intensiv debatt om kulturpolitiken, men när det gäller hur minska styra är det kanske fem saker som man borde försöka komma överens om: 

  1. Stå upp för yttrandefriheten. 
  2. Det är bättre med för långt avstånd mellan politik och konst än för kort, armslängds avstånd ska hållas och armen får gärna vara lång.
  3. När man ger stöd, gör urval och beslutar om inköp ska man ha tydliga och transparenta kriterier som är fria från ideologi. Kvalitet måste vara det viktigaste.
  4. Om man är rädd att folk inte förstår svår konst är det bättre att satsa på bildning än att sänka ribban.
  5. När man ger stöd till kultur kan det vara relevant att ha åsikter om arbetsvillkor och förutsättningar men inte på slutprodukten, dvs själva konstverket.

Med sina utspel fick Sölvesborgs sverigedemokrater den uppmärksamhet de så gärna ville ha. Klokt vore att nu ge dem det de inte önskade, ett ökat intresse för att seriöst diskutera hur man säkerställer konstens frihet. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.