Fairtrade

Hur kan mänskliga rättigheter ses som slöseri?

Både Johan Gustafssons artikel och den rapport från Slöseriombudsmannen som han hänvisar till innehåller missuppfattningar och felaktigheter. Fairtrade är ett konkret sätt för kommuner att jobba med Agenda 2030. Det borde därför ses som positivt att Sveriges kommuner ställer sociala krav i sin upphandling replikerar Hewan Temesghen, generalsekreterare Fairtrade Sverige.

Replik. Fairtrade är en global certifiering som verkar i länder med utbredd fattigdom där utmaningarna är stora, svåra och komplexa. Johan Gustavsson från Slöseriombudsmannen skriver i Dagens Samhälle att: ”våra kommuner bränner 160 miljoner på att opinionsbilda åt LO och Svenska kyrkan”. Resonemanget i debatten saknar grund och här behövs en nyanserad bild.

Fairtrade International ägs till 50 procent av de odlare och anställda som certifieringen verkar för. Den andra hälften ägs av de 21 nationella Fairtrade-organisationer som representerar marknaden, där Fairtrade Sverige är en av dessa. Det innebär att Fairtrade Sverige äger motsvarande cirka två procent av Fairtrade International. Fairtrade Sverige AB ägs till 50 procent av LO och 50 procent av Svenska kyrkan. LO:s och Svenska kyrkans inflytande och rösträtt i Fairtrade International motsvarar därmed cirka en procent vardera.

Fairtrade Sveriges ägare, LO och Svenska Kyrkan, har aldrig plockat ut någon vinst. Det överskott som Fairtrade Sverige AB genererar, återinvesteras i verksamheten; exempelvis utveckling av nya kriterier, producentstöd för att säkerställa processen samt genom sänkta licensavgifter. De som gynnas av Fairtrade-certifieringen och det arbete Fairtrade Sverige gör, är odlare och anställda som producerar de varor vi dagligen konsumerar.

Påståendet att Fairtrade City-diplomerade kommuner lägger 160 miljoner kronor på opinionsbildning är felaktigt. Enligt rapporten går 148 miljoner kronor till inköp av Fairtrade-märkta produkter. Denna kritik faller på sitt eget grepp, då det intressanta är hur stor merkostnad valet att efterfråga socialt hållbara produkter medför. Kommunerna skulle konsumera kaffe, te, bananer och dylikt även om de inte var diplomerade Fairtrade City. Rapportens uppgifter om kostnader för kommunernas informationsarbete kring hållbar konsumtion är alltså betydligt lägre.

Kommunernas beslut om att ställa sociala krav i sin upphandling bottnar i en syn om att kommunen har ansvar för att skattepengar inte ska bidra till att mänskliga rättigheter kränks i produktionen av de varor som konsumeras inom kommunen.

De kritiska rapporter som omnämns har Fairtrade svarat på vid flera tillfällen. Intressant är att artiklarna från Harvard lyfts fram som kritik, då dess slutsatser är väldigt positiv. Harvardstudien från 2013 är en preliminär och inte färdigställd studie, vilket framgår i titeln. I februari 2018 publicerade samma forskare den färdigställda studien som visar på nya slutsatser: ”Fairtrade visar på betydande fördelar” och ”högre inkomster för certifierade odlare”.

Att handel som verkar för att värna mänskliga rättigheter och stärka odlare i länder med utbredd fattigdom ska fungera som ett slagträ i den politiska debatten är beklagligt. Fairtrade är ingen partipolitisk fråga utan en fråga som berör alla.

Det borde i stället ses som positivt att Sveriges kommuner ställer sociala krav i sin upphandling och har en tydlig målsättning med fokus på hållbarhet. De kommuner som i dag är Fairtrade City-diplomerade, engagerar sig för global rättvis handel och etisk konsumtion med respekt för mänskliga rättigheter – allt i enlighet med arbetet för Agenda 2030.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.