Hur kan järnvägen bli billig och dyr samtidigt?

Det är inte länge sedan den tänkta dragningen av höghastighetsjärnvägen som ska knyta ihop Sveriges storstadsregioner presenterades. 

Det vi i dagsläget känner till är att kostnadsberäkningen är väldigt ospecifik och kan landa var som helst mellan 190 och 320 miljarder kronor. Det är pengar utöver de cirka 150 miljarder som avses göras i kringinvesteringar.

Tyvärr gör regeringspartierna inte speciellt mycket för att bringa klarhet i om projektet överhuvudtaget kan bli av. Det har varit många olika turer och beroende på vem som tillfrågas blir svaren olika.

Anna Johansson (S), infrastrukturminister, har uttryckt viss oro - som även jag delar - för kostnadsbilden. Hon har talat om att det inte får bli en ”gökunge” som tränger ut övriga infrastrukturinvesteringar.

Karin Wanngård (S), ledande S-profil i Stockholm, som bland annat drivit på för nedläggningen av Bromma flygplats, har varit tydligare och slagit fast att kostnadsbilden blir för hög.

På andra planhalvan i regeringsmaskineriet, dock placerad i riksdagen, finns Karin Svensson Smith (MP) som är en av regeringens absolut mest tongivande företrädare i järnvägsfrågor och dessutom ordförande för trafikutskottet. Hon gör gällande det rakt motsatta.

Hon har uppgett att höghastighetsjärnvägen kan bli av och dessutom till en ovanligt billig peng, eftersom kinesiska företag kommit med offerter som skulle leda till stora besparingar.

LÄS MER: Finns den hemliga kinesiska offerten på riktigt? (DS 28 september 2015).

Det visade sig vara helt fabricerade uppgifter och Karin Svensson Smith korrigerade det till att hävda att det rörde sig om en ”intresseanmälan med kostnadsförslag och genomförandeplan”. (SVT 30 september).

Om detta nu trots allt skulle visa sig stämma så skulle en omdiskuterat dyr investering kunna bli prisvärd i ett slag. 

Det vore givetvis rena vansinnet att inte gå vidare med en eventuell kinesisk intresseanmälan som har potentialen att bespara skattebetalarna tiotals miljarder. 

Det är specifikt viktigt när det rör sig om så pass stora investeringar som troligtvis kommer att göras med lånade pengar.

Därför blir jag förvånad när delar av de inblandade i regeringen uppger att höghastighetsbanor i Sverige med största sannolikhet blir en mycket dyr historia.

Det går helt enkelt inte att förena dessa två verklighetsbeskrivningar där ena regeringspartiets företrädare varnar för att investeringen kan bli så dyr att den är orealistisk samtidigt som regeringskollegan gör gällande att vi har en unikt billig investeringsmöjlighet.

Få, om ens någon, utanför den innersta kretsen av Anna Johansson och Karin Svensson Smith förstår hur en investering kan bli dyr och billig samtidigt.

I förlängningen är det helt ohållbart när regeringspartiernas högst ansvariga för den svenska infrastrukturen kommer med två så pass avvikande besked i en och samma fråga. 

Det skapar en stor osäkerhet, inte minst för de kommuner som här och nu förhandlar och planerar för framtiden.

Därför måste frågetecknen rätas ut en gång för alla så att regeringspartierna har en tydlig beskrivning av vilken verklighet som gäller.

Anna Johansson (S) och Karin Svensson Smith (MP) måste därför omgående redogöra för hur man hanterat det kinesiska kostnadsförslaget och tillhörande genomförandeplan.

Har regeringen gått vidare med denna intresseanmälan och fördjupat relationerna med Karin Svensson Smiths kinesiska kontakter?

Finns det överhuvudtaget någon kinesisk intresseanmälan eller är även Karin Svensson Smiths ursäkt fabricerad?

Det måste redas ut.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.