Debatt
Flyktingbarn
31 augusti 2015 kl 10:38

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Hur går det för de ensamkommande flyktingbarnen?

Ankomst i låg ålder samt att bo i Stockholms län är två faktorer som ökar ensamkommandes etablering på arbetsmarknaden. Tuffast är tillvaron för ensamkommande flickor.

Det här är en opinionstext

Antalet ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige ökar och har gjort så under ett antal år. Sverige är nu det land i Europa som tar emot mest ensamkommande flyktingbarn inte bara relativt landets folkmängd utan också absolut sett. Därnäst flest kommer till Tyskland, Storbritannien och Nederländerna.

Alla barn som kommer utan sina föräldrar eller annan legal vårdnadshavare och som söker asyl får inte sin asylansökan beviljad. En del kommer från länder eller delar av länder där förhållandena inte bedöms vara sådana att asyl beviljas och andra hänvisas till ett annat land inom EU som de kommit till innan de har kom till Sverige enligt den så kallade Dublinförordningen. Men merparten som söker asyl i Sverige får emellertid också asyl.

Vi har undersökt sammansättningen och förhållandena för de flyktingbarn som beviljats asyl och därmed folkbokförts i Sverige under perioden från 2003 till och med 2012. De allra flesta kommer från några få länder: Afghanistan, Irak, Somalia och Eritrea. Under de allra senaste åren har antalet som kommer från Syrien ökat.

De flesta av dessa ensamkommande barn är pojkar, ca 75 procent. Andelen som är pojkar varierar markant efter vilka länder de kommer från. De som kommer från Afghanistan och Irak är till övervägande del pojkar, medan av de som kommer från Eritrea och Somalia är ungefär hälften flickor. De flesta av barnen som kommer är 16 eller 17 år, men många är också yngre.

Det förekommer till och med att mycket små barn kommer – i en del fall är det barn som kommer tillsammans med en förälder som också är ett ensamkommande barn (t.ex. att en flicka som är 17 år kommer tillsammans med sitt barn som är ett år; båda räknas då som ensamkommande). En del förenas senare med sina föräldrar i Sverige, men merparten gör det inte.

Barnen, som ju är i skolåldern, kommer i regel efter olika typer av introduktionsprogram i utbildning; de yngre i grundskola och de äldre i gymnasieskola. Många fortsätter i gymnasieskolan även de år de fyller 20 eller 21. Av de som är i utbildning så dominerar komvux från och med 21 års ålder (från 20 års ålder deltar en större andel av flickorna än av pojkarna i komvux), men även andra typer av utbildningar förekommer. En del, men inte så många, fortsätter till högskoleutbildning. Ser vi till alla former i utbildning så är det något vanligare att flickor än pojkar deltar i utbildning efter tonåren.

En viktig fråga är hur det går att för de ensamkommande barnen att etablera sig i arbetslivet. Få arbetar under tonåren men därefter etablerar sig pojkarna i betydande utsträckning på arbetsmarknaden, betydligt oftare än vad flickorna gör. Flickor och pojkar hamnar på olika delar av arbetsmarknaden. Flickorna går framför allt till arbeten inom vården, medan pojkarna är spridda på några olika sektorer. Det gäller servicearbeten men också olika typer av manuellt arbete (inom främst bygg, transport och industri). Vi finner inte överraskande att deras löneinkomster stiger med åldern. Det gäller både pojkar och flickor, men pojkarna har högre inkomster än flickorna.

Detta att pojkar oftare är i arbete överväger över att flickor oftare är i utbildning. Flickor tillhör oftare än pojkar den så kallade NEET-gruppen, dvs. är varken i arbete eller i utbildning. I NEET-gruppen kan det finnas många som har problem med att etablera sig i samhället och det är angeläget att närmare undersöka denna grupp för att kunna vidta olika typer av stöd.

Vi undersöker också vilka faktorer som påverkar andelen som är i arbete. Ett resultat är att givet ålder så är de som kommit i lägre ålder till Sverige oftare i arbete (förklaringar kan vara att de har haft fler år i skola i Sverige, att de i regel har bättre kunskaper i svenska och att de har hunnit få mer nätverk under sin längre vistelsetid i Sverige). Vi finner också att givet andra egenskaper så är de som bor i Stockholms län oftare i arbete. De som bor i Stockholms län har också högre inkomster. Att Stockholm har en starkare arbetsmarknad än i andra delar av landet kan förklara detta förhållande.

Vi har också gjort jämförelser av arbetsmarknadsförhållandena mellan de ensamkommande flyktingbarnen och andra grupper. Den första jämförelsen avser barn som har kommit från samma länder men med sina föräldrar. Om man inte tar hänsyn till vid vilken ålder de ensamkommande har kommit till Sverige och den utbildning de har fått är de mindre ofta i arbete, men om vi tar hänsyn till detta så är resultaten betydligt mer positiva.

Vi finner, kanske lite överraskande, att de som kommit som ensamkommande något oftare är i arbete och att de när de är i arbete har högre inkomster. Vi tar vid dessa jämförelser hänsyn till hur länge de olika individerna har vistats i Sverige, vilken utbildning de har, deras ålder mm.

Dessa resultat för de ensamkommande barnen jämfört med andra barn som också har kommit som flyktingar men med sina föräldrar ska dock inte skymma det förhållandet att de ensamkommande jämfört med barn som är födda i Sverige med föräldrar som också är födda i Sverige mindre ofta är i arbete.

Det gäller framför allt de ensamkommande flickorna. Det finns anledning att uppmärksamma de ensamkommande flickornas situation och vad som kan göras för att förbättra den.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.