Debatt
Patienter
21 augusti 2020 kl 05:05

”Hur får vi samverkan kring patienterna att fungera bättre?”

De gånger som lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård följs och it-stödet används så som det är tänkt kan patienter utan övertid bli utskrivvna från heldygnsvården. Ändå stöter jag dagligdags på patrull i samverkansarbetet. Hur kommer det sig att vissa planeringar blir så tungrodda, frågar kuratorn Gunny Åkesson.

Det här är en opinionstext

Gunny Åkesson
leg. hälso- och sjukvårdskurator

1 januari 2018 infördes lag (2017:612) om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (SVU). Lagen syftar till att förbättra samverkan mellan socialtjänst, kommunalt finansierad hälso- och sjukvård och den regionalt finansierade öppenvården. Lagen ska säkerställa god vård, socialtjänst av god kvalitet, effektivisera heldygnsvården samt minska antalet dagar av inneliggande vård. Samtidigt utvecklades nya it-stöd som både kommun, primärvård och heldygnsvård har tillgång till för att kunna kommunicera vid aktuella ärenden.

I it-stödet kan deltagarna följa den vård som heldygnsvården bedriver och kommun och öppenvården fyller i historik kring sin kontakt och insatser för patienten. Under patientens inneliggande vård beslutas om det ska genomföras ett så kallat sip-möte (Samordnad Individuell Plan) eller inte. Det kan någon av deltagarna, eller patienten själv, besluta om och i de fall ett möte initieras ska det genomföras och deltagandet är tvunget.

Lagen är detaljerad i sin beskrivning vad gäller fördelning av ansvar och utförandeuppdrag. Trots detta stöter jag dagligdags på patrull. 

Vanliga motgångar är deltagare som ifrågasätter sitt deltagande, trots att det är respektive huvudman själv som beslutar vilka enheter som ska delta i planeringen. Kommuner ägnar ofta tid åt att ifrågasätta heldygnsvårdens information, bedömningar och ibland till och med läkemedelsordinationer. Mycket tid går därför åt att försvara det arbete vi utför och försvara de bedömningar våra överläkare gör.

När det planeras ett sip-möte anser ofta deltagare att det planerade mötet är onödigt och vill inte delta. Vårdcentraler menar ofta att de inte känner (den listade) patienten, då den sällan sökt vård, och vill därför inte vara med i planeringen.

Ansvaret att kalla till sip-möte ligger tillika oftast på vårdcentralen, vilket gör att en lång process av ifrågasättande från vårdcentralen kan försena en kallelse så att en patient kan ligga flera dagar på övertid bara i väntan på att en kallelse kommer ut. Den stora okunskap som råder om lagen och dess arbetsfördelning, leder till frågor kring vem som ska göra vad och en upplevelse av icke samarbetsvilja.

Inte nog med att vissa deltagare letar sätt att slingra sig ur sitt deltagande, vi har även de som inte bevakar it-stödet då det ”inte hinns med”. Det kan gå flera dagar innan ärendet uppmärksammas och patienten har blivit klar inom heldygnsvården. Det finns också de som helt enkelt ”inte använder det”.

Planeringen inför patientens utskrivning präglas ofta av en mentalitet som genomsyras av ifrågasättande. I vissa planeringar blir meddelandefunktionen så lång att planeringen hamnar på ”nättrollsnivå”.

De gånger som lagen följs och it-stödet används så som det är tänkt, fungerar planeringarna. Handläggningen är snabb, planeringen tydlig och patienten kan utan övertid bli utskriven från heldygnsvården. Det finns alltså kvitto på att lagens goda syfte går att uppfylla.

Vad är det som gör att vissa planeringar blir tungrodda? Är det stora besparingspåtryckningar som handläggare måste uppfylla, vilket gör att de känner sig tvungna att avsäga sig så många ärenden och dyra insatser som möjligt? Är arbetsbelastningen så hög att det blir på den professionella nivåns bekostnad? Är det bristen på personlig kontakt och it-stödets avidentifiering av kollegorna? Är det de redan överbelastade vårdcentralerna som har fått ytterligare ett ansvar att hantera eller är det helt enkelt fel människor på fel plats?

Det sistnämnda hoppas jag verkligen inte stämmer. Samverkan kräver intresse för patienten, intresse för sina samarbetspartners och framförallt förtroende för varandras bedömningar. En långsiktig och hållbar planering för patienten kräver inte bara samverkan utan även tid, arbete och inte minst ett genuint intresse att göra patientens liv mer drägligt genom en god vård och ett adekvat stöd.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 21 augusti 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 24 augusti 2020 kl 12:53

Skribent

Gunny Åkesson
leg. hälso- och sjukvårdskurator